Cuandixia, en tidsresa.

Vi sitter tillsammans i minibussen som tar oss fram på slingriga vägar, allt högre upp i bergen. Utsikten är vidunderlig! Men ibland vill man faktiskt inte titta nedåt, det är högt och vägen är smal. Det slår mig varje gång hur vacker naturen är runt omkring Peking, med sina höga berg och mängder av odlingsterasser. Men det slår mig också hur otillgänglig den är, hur enormt svårt det måste ha varit att förflytta sig här innan riktiga vägar fanns. Man blir också förundrad över hur de lyckas bygga och odla i denna bergsterräng.

Nåväl efter nästan 3 timmars färd på motorväg och sedan slingrande serpentinvägar är vi så framme…Cuandixia, en väldigt gammal by som nu existerar under statligt beskydd.

Cuandixia grundades redan under Ming Dynastin (1368–1644) av ett folk som kom från ShanXi provinsen, och blev ett fäste som låg väl placerat på vägen till Peking. Här handlades med kol, päls och spannmål. Alla som bott och fortfarande bor kvar i byn delar samma efternamn “Han”, vilket innebär att de delar samma anfäder. Ming dynastin är den sista dynastin i Kina som leddes av Han kineser.

Här i Cuandixia har husen stått pall för hårda bitande vindar och heta torra somrar i flera hundra år! Runt om i den lilla staden ser man sniderier och stenskulpturer som stammar från Ming och Qing dynastin. Tanken svindlar faktiskt. Ett exempel på hur viktigt det var, och är, med utsmyckning och symbolik är att stenplattorna som ligger på gatorna är av röd eller grön sten om de leder till de rikaste familjernas hus, sniderier runt ingångarna har stort symboliskt värde och visade också på vilken status man hade.

Vi har med oss en svensk/ kinesisk tjej som har blivit vän med ett äldre par i byn och hon tar med oss till deras hem. Deras släkt har bott i samma by, i samma hus i 17 generationer! Tänk, så otroligt häftigt! Jag blir så otroligt imponerad av detta par som tills för bara två år sedan hade tidningspapper till fönster, nu har de glas. Kan inte låta bli att tänka på min egen mamma och pappa. Vintrarna här upp är skoningslösa! Alltså det är så kallt, och här bor de i ett enkelt stenhus. Elektricitet har de haft ett tag men inte så länge. I sovrummet, som består av en familjesäng av sten och trä, väldigt traditionell, eldar man under sängen för att få värme (se bild så ser ni ett mörkt hål). Courtyarden (traditionell hustyp) består av ett pyttelitet kök, ett rum med deras säng, ytterligare ett rum med en säng som de hyr ut om man vill övernatta och en stor sal som förmodligen användes vid samlingar och för att äta. Nu ägs salen av staten. Toalett finns inte, utan staten har byggt nya enkla toaletter i byn som de boende använder, dusch finns inte. Man ska också veta att såhär, fast betydligt mindre bor många i Kina, särkilt ute på landsbygden. I ingången till parets hus finns flera hundra år gamla målningar som man satt lite skyddande plast över.

I sitt minimala kök lagade de mat till oss 11 personer, olika maträtter och de klassiska pannkakorna som maten rullas in i, så gott. Frun ville inte vara med på bild och smet hela tiden. De var så söta och så glada att vi var där, då fick de en liten inkomst. Deras hus var ett av de “stora och fina” husen i byn och ovanför deras sk courtyard ligger ett större hus där de äldre släktingarna bodde, det var ju väldigt stora familjer och säkert en och annan tjänare i de rikaste familjerna. Nu har staten köpt det och gjort det till ett litet museum, så hemmet står kvar precis som det såg ut. Utsikten från huset är underbar. Alltså för en människa som jag som älskar historia är detta så fantastiskt, jag tänker under vilka enkla förhållanden och under ständig oro för plundrare, kejsarens soldater och tatarer de måste ha levt. Men också hur duktiga de var, de tecknade, skrev, snidade och odlade samt idkade handel. Ibland är det så trist med språkbarriärer, tänk om man kunde frågat detta par om hur livet var när de var unga?

Ovanför den lilla byn finns ett tempel, med perfekt utsikt över omgivningarna. Det är så vackert och man blir ödmjuk av anblicken av alla berg som omger platsen.

Innan vi begav av oss av mot Peking och den moderna världen igen, så köpte vi mandlar, honung och frukt från de lokala bönderna. Vi väckte uppmärksamhet vill jag lova, ett gäng bleka svenskor…men som alltid många glada skratt, trots språkförbistringen. Vi rullar ut ur byn med många glada tillrop och ser efter några timmar Pekings skyskrapor och motorvägar, vilka kontraster!

Vardag och Tiger moms…

Förstår inte hur tiden kan gå så fort… Men herregud vad intensivt det är just nu, framförallt håller jag på att fixa med det sista inför SWEAs 40års fest här i Peking som går av stapeln nu på lördag 11 maj. Jag är ansvarig för kvällen tillsammans med Claudia. Hur som haver så har jag hunnit med att agera cheerleader på Track and field day för middle school (mellanstadiet) och varit och hejat på Milo när han tävlade på en annan skola. Har även varit på “vårt” barnhem, och en fantastisk utflykt till en gammal by, men det måste jag berätta mer om framöver.

Vi har också haft påsklunch och målat en “tavla” inför SWEAs 40 årsfirande, jag har varit på intressant lunch hos en kinesisk kvinna som jag inte känner så väl, men mötte en del intressanta kvinnor, kul. Dessutom har det varit 1 maj ledigt, och jag har varit på muren med Claudia och hennes mamma för att fira Claudias födelsedag. Vi fick också en familjehelg med pappa David och passade på att besöka ett superfint museum här i närheten.

Sedan har ju såklart det vanliga livet tuffat på, med läxor, duschtjat och tonårsdiskussioner. Det är inte så lätt alla gånger att vara ensam med alla konflikter och framförallt med allt tjat som det känns som att jag får ägna mig åt. Just nu är David i Sverige och då tappar vi dessutom helgen, som ska råddas med aktiviteter, diskussioner om speltid och matlagning. Man kan tycka att mina dagar är lyxiga utan förvärvsarbete, och det är dem på många sätt! Jag försöker att fylla dem med meningsfulla saker som socialt umgänge, träning (rullskidorna går varma), SWEA arbete och engagemang i skolan. Nu ska jag ju dessutom börjat plugga kinesiska. Men från det att jag åker och hämtar killarna på skolan klockan 15.00 så är det full rulle minst sagt, aktiviteter, matlagning och läxläsning och allt annat.

I grund och botten är jag så otroligt lycklig och priviligerad att få vara så här mycket med mina barn, och det är faktiskt det bästa med allt detta! Sedan har vi baksidan med att vara föräldern som alltid måste vara “tråkig” och sätta alla regler (eftersom jag är ensam hela veckorna) och dessutom försöka vara positiv hela tiden, genom alla jobbiga stunder. Ibland blir jag så trött på hela situationen och känner mig bara trist och eländig och trött på mig själv! Det är tufft att peppa barnen när de har det jobbigt, och det har varit många jobbiga dagar, också för mig såklart! Att vara mamma måste vara världens bästa men också svåraste jobb! Jag börjar känna av att det varit en emotionell stress, och nu när saker börjar falla på plats så SAKTELIGA så märker jag att jag är trött. Då saknar man sin familj och alla sina vänner därhemma lite extra…tur att det dock finns ett nätverk av, framförallt, tjejer här som man börjar känna mer och mer, de behövs verkligen! Är enormt tacksam för att de finns!

Måste ju också berätta att Claudia bjöd in till födelsedagskalas i ljuvligt högsommar väder igår. Här är nu 25-32 grader varje dag och poolen har öppnat, det var nog den kortaste våren jag varit med om. Vi hade köpt en stor buske och en tavla till Claudia, så transporten blev med vår tuk-tuk…Roligt är att Claudias mamma och morfar är här också, morfar som fyller 100 år i september!! Helt otroligt!

På skolan råder det “graduation”, 12:orna har haft sin sista officiella skoldag som inleddes med en otroligt kul överraskning på rektorsexpeditionen; ballonger upp till taket! Gissa om de blev förvånade när de öppnade dörren på morgonen…Sedan följde parad genom skolan där alla elever och lärare går ut och hurrar och “highfivar” studenterna. Nu har de 3 veckor av exams framför sig och sedan väntar avslutningsceremonin. Det är väldigt annorlunda och roligt att få uppleva detta, men oj vad mycket elände som också är förknippat med denna “studenten”. De kinesiska föräldrarna och framförallt de koreanska har enorma krav på sina barn och ofta en utstakad bana från förskolan. De förväntas komma in på de fina universiteten, som deras föräldrar valt….Ett självmord har ägt rum, en flicka har tydligen hoppat ut från fönstret för att hon inte kommit in på förväntat college. Så otroligt overkligt och sorgligt! Men kulturen är annorlunda, de flesta på skolan har extra lektioner varje dag efter skolan och ligger många gånger ett år före i utbildningen. Föräldrarna betalar dessutom MYCKET pengar för skola och extra utbildning. Just nu lever jag i “Tiger mom” (omtalad bok från 2011) världen och är bara en liten hundvalpsmamma…Något är väldigt fel om man som barn tar livet av sig för att ens föräldrar är missnöjda med universitets antagningen, för det är ju dessutom inga dåliga skolor de kommer in på, och även om det nu var det…så är det ju INGEN som helst anledning att släcka sitt unga liv. Sorgligt sorgligt.

En “rolig” sak hände mig häromdagen; en kinesisk mamma, från Milos 4:e klass, kom fram till mig och började prata. Hon och hennes man pendlar mellan USA och Kina för att sonen ska få den bästa utbildningen och internationell exponering. Nu var hon missnöjd med att de får så lite läxor i skolan, och ville ha min syn på saker. Milo har ju kämpat på med skolan och det går bättre och bättre, men det är tufft…Hur som haver så var hennes fråga: “So Mrs Stenstrom what university have you planned for Milo? Are you planning for Ivy school?” (note Ivy Leauge skolor anses vara de bästa colleges i USA och väldigt prestigefyllda) Gissa om jag satte kaffet i halsen och fick svälja skrattet! Herregud jag är glad att vi börjar hitta på skolan och att läsningen sitter….! Ja olika är synen på saker och ting. Jag tror hon blev minst sagt chockad av mitt svar, att vi inte hade några planer utan att det skulle Milo få bestämma själv OM 6-7 år! Givetvis så önskar man ju att barnen skaffar sig en bra utbildning, men de måste ju själva få hitta sin “grej”. Ja nu måste jag cykla till affären, ikväll är det bokklubb hemma hos mig så jag måste förbereda lite för det!

En dröm går i uppfyllelse

Nu gick det lite väl lång tid mellan inläggen, men jag får skylla på vår Japanresa och härligt besök. Vet knappt vart jag ska börja…

Det är säkert fler med mig som läste boken “En geishas memoarer” någon gång i början på 2000-talet, och blev lika hänförda av berättelsen som jag. Ända sedan dess har jag drömt om att få åka till Japan och Kyoto, självaste “geisha staden”, och nu fick jag förverkliga denna dröm! Alltså Japan, vilket land! Vilka människor! Så fantastiskt! Jag älskar Japan. Allt är så rent, människorna är hövliga och toaletterna är roliga och super-fräscha, det är man inte bortskämd med i Kina. Blev fascinerad över att de har människor som dammar och torkar av affischer, rulltrapporna och handtag etc nere i tunnelbanan. Men så är det vackert också, nu prickade vi in blomningen, den sk sakuran, och så fint det var!

Men överhuvudtaget så är det mycket fin design, arkitektur, form och givetvis deras trädgårdar och alla historiska tempel och byggnader. Storstadens neon och moderna byggnader i kombination med gammalt är fantastiskt, något som även Peking bjuder på… Jag ska inte trötta ut er med alla detaljer på resan men jag måste få säga att få åka till Kyoto med Shinkansen, och se Mount Fuji på nära håll och sedan vandra i Gion, geisha distrikten, var magiskt!

Alltså Kyoto, sådan underbar stad. Tyvärr var det superkallt just de 3 dagarna vi var där, och jag prickade såklart in en förkylning deluxe, men känslan av historia och traditioner var påtaglig!

Vi hann se mycket under våra dagar i Tokyo, några tempel, till Neo och Milos glädje ;))..vi var uppe i Tokyo tower, gick över Shibuya crossing, Harajuku district, Meguro river, Emperors palace, vi har ätit massor av lokal mat, och INTE ätit vissa saker på tallriken…som när jag fick in något som såg ut som små larver med ögon i en skål. Vi har åkt mycket tunnelbana, en gång 14 stationer åt fel håll! Och gått och gått….Vi passerade igelkotts cafe och var inne i ett katt cafe…(inte något jag rekommenderar)

Ett av de häftigaste ställena var Team Lab museum, ett digitalt museum som var fantastiskt. Olika rum med olika upplevelser; ett rum fyllt av vita “pilatesbollar” där ljuset ändrades hela tiden. Ett rum fyllt med vatten upp till knäna där fiskar och blomblad projicerades i vattnet, ett rum med flygande digitala blommor…överallt musik och speglar som skapade fantastiska illusioner, ja helt helt fantastiskt coolt! Får ni chansen att åka dit så gör det.

Kyoto var faktiskt som en saga, i alla fall för mig. Mycket turister överallt, mycket mer än man upplevde i Tokyo, men så häftigt. Massor av tempel, Giondistriktet, matgator, så mycket att ta in och uppleva. Nu är ju jag otroligt fascinerad av hela Geisha kulturen så för mig var detta en extraordinär upplevelse, men Kyoto är verkligen värt att besöka. Vi bodde i ett omgjort gammalt klassiskt hus, med bara ett fåtal rum. Här fick man gå ned och hämta sin frukost och ta med upp på rummet, det fanns inte plats för alla i matdelen. Man fick en liten känsla av hur de gamla husen sett ut och fungerat. Nästan alla hus har en liten trädgård, vissa enorma också såklart, men en liten stenyta med bonsai-liknande träd såg vi överallt. Vid templen och viktiga byggnader är trädgårdarna så fina och otroligt välskötta.

Vi besökte ett stort tempel i utkanten av Kyoto, känt för sin röda pelargångar. Tempelområdet klättrar upp på ett berg och är så vackert med mängder av altare, lyktor, buddhastatyer och blomsterarrangemang längs vägen. Det blev också en lång bussresa till det sk Golden tempel, ett tempel helt i guld! Omgivningarna är vackra och så rogivande, synd bara att det var vi och ett antal hundra andra turister. David hade varit här en gång tidigare och hade då fått gå in i templet och se på en gammal samurajdräkt, men det var nu stängt, till Milos stora besvikelse, tur att det finns glass…

Japanresan var fantastisk, så mycket att se, göra och äta. Hit skulle vi gärna återvända.

Men tillbaka i Kina och vardagen för ett par dagar innan våra vänner från San Diego kom på besök! Men det får bli nästa inlägg, som INTE ska ta lika lång tid…Idag står bl a rullskidåkning, swea-webuppdatering och lite fotografering av smycken till SWEA på schemat innan jag ska hämta på skolan och middag ska lagas samt läxor göras. Neo har track and field (typ friidrott) efter skolan så det blir två turer för Mr Cheng idag.

Jag måste ju också berätta om vår ytflykt till en gammal by häromdagen och gårdagens, alltid lika underbara och hjärtvärmande besök till barnhemmet, men som sagt nästa gång..Dags att dra på sig träningskläderna!

Tiden går

Oj vad tiden rann iväg…. Det har varit ganska intensiva två veckor, superroliga, men intensiva. Känns märkligt ibland att jag kan ha “intensiva” veckor med tanke på att jag inte jobbar…men på något sätt så rusar tiden ändå. Men såklart är det priviligerat att ha 7 timmar om dagen att spendera på i stort sett vad man vill. Men när jag väl har hämtat killarna från skolan så är det fullt upp; matlagning, aktiviteter och läxor!!! Åh suck, Milo har kinesiska i läxa varje dag, då går Google translate varm kan jag säga. Nu ska jag börja ta lektioner i slutet på april, ska bli spännande. Givetvis så blir det också intensivt när man är själv med barnen, man tar alla konflikter, alla läxor (förutom när vi ringer David om svår matte), matlagning, alla problem etc. Ja som det är för många..

Men som sagt, intensivt har det varit. Förra veckan fyllde ju både jag och Neo år. Jag bjöd hem ett gäng tjejer på vin mingel och hade fixat en del mat. Alltid en utmaning att göra “sina” favoriter här i Kina då man inte riktigt vet vad man kan hitta för ingredienser. Men jag fick ihop det i slutänden.

Det blev en jättetrevlig eftermiddag. Det är fantastiskt när man bor såhär att man relativt snabbt får goda vänner och det är så viktigt. Det finns stunder då man känner sig ensam och saknar alla vänner och sin familj därhemma enormt mycket, men att människor som man känt så kort tid anstränger sig, finns där och stöttar och framförallt bjuder in en i gemenskapen är underbart! Det är speciellt att leva som vi gör just nu, många fördelar men såklart också många nackdelar, men att få vara del av en community är otroligt viktigt och värmer kan jag lova. Som tur är kan man iallafall “facetima” ( hur skriver man detta egentligen?) och jag fick prata med mamma och pappa på födelsedagen, härligt, men så blir hemlängtan lite extra påtaglig.

På fredagen var det dags att fira Neo som fyllde 14år, f j o r t o n år, hur är det möjligt? Min underbara tappra fina kille. Var lite orolig för hur han skulle ta sin födelsedag, utan sina kompisar därhemma och pappa borta. Men så hade vi tur, David var på resande fot och kunde komma hem redan klockan 15.00 så vi firade med afternoon tea. Barnen hade studiedag denna dag, så det var ju skönt.

På kvällen kom Magnus, en god vän som vi känt länge, och besökte oss under helgen. Så roligt att han tog sig tid att hälsa på! Det är så fantastiskt när man får besök hemifrån, att nån vet hur man har det och hur man bor och lever. Jag minns från Malaysiatiden att det kändes så kul att få dela upplevelsen med vänner på detta sätt. Nu kan ju tyvärr inte alla komma och hälsa på, men välkomna är de som kan!!! Magnus var i Shanghai på jobb och tog en helg med oss. Det blev middag med dumplings hemma och en heldag på stan med David, snabbsightseeing och shopping. Milo var på kalas hemma hos Caleb som är från Singapore. På kvällen möttes vi upp för middag och firade Neo med god mat.

Den här veckan har det varit mycket location scounting för SWEAs 40års jubileum. Jag ansvarar för kvällen och har dragit med mig Claudia i projektet. Tillsammans var vi på några fantastiska ställen….får berätta mer när det väl är dags i maj. Men det är så häftigt i denna staden att det finns gömda pärlor lite här och var. Men när man ska ha event så gäller det ju också att hitta något ställe där någon talar engelska, så de förstår vad man vill ha. Det är verkligen dags att jag pluggar kinesiska nu!

Tyvärr hade vi också dålig luft på måndagen då jag och killarna skulle ta tuk-tuken till skolan så att vår underbara chaufför Mr Cheng skulle få ledigt. Första gången jag hade mask på mig…Som tur var blev det bättre dagen efter och sedan har det varit blå himmel och sol varje dag. I tisdags var det t o m hela 26 grader, men nu är det åter 14-15 grader, underbart väder och klar luft!

Veckan avslutades med att Milo återigen spelade trummor med sin kinesiska klass. De invigde en stor konferens som hålls årligen med alla internationella skolor i Asien som erbjuder kinesiska, och i år var det vår skola som stod som värd. Sedan var det min tur att på lördagen bli firad på vår favvo restaurant TRB Hutong, ett helt fantastiskt ställe. Ja nu blev det en snabb sammanfattning av dessa veckor. Snart måndag och dags för SLC, Student Led Conferences, då får vi höra hur det går för killarna.

Ett av världens underverk

I tisdags var det dags för årets första hike på “muren”, The Great Wall of China….och jag måste säga att det är en av mina absoluta favoritsaker att göra. Tänk vilken lyx att bo så nära detta, ett av världens underverk! Det är faktiskt lika fantastiskt varje gång, i alla väder och i alla årstider. Dessutom är ju en av de stora fördelarna med att bo så “nära” den att vi kan åka till ställen dit turisterna inte alltid hittar. Annars är det ju svårt att hitta platser här där du får vara ensam med dina tankar.

Det är en otrolig känsla att stå på muren och inte se en enda människa omkring dig (mer än dina hike kompisar då förstås). Jag har tidigare också varit på en av de mer turisttäta platserna på muren, och att trängas med hundratals andra, t-shirt försäljare och korvförsäljare är inte alls samma upplevelse. Jag älskar känslan av Wild Wall och att få tillåta sig att fladdra iväg tankemässigt genom historien.

Jag har nu varit på muren 7 gånger och tappar andan varje gång! Och tanken på hur byggnationen gått till svindlar. Jag förstår det inte. Naturen runtomkring är enormt oländig och jag tänker på hur kallt det är på vintern och hur kastvindarna rasar. Just denna dag är det just sådana kraftiga vindar högst upp och sanden yr omkring oss. I solen och lä är det ca 16-17 grader, men vinden är isande när den friskar i. Så att vara här i -20 måste vara fruktansvärt!

Dagens hike-sträcka heter Gulan Blomman och går delvis på en del av muren som är restaurerad och dels på sk Wild Wall, dvs orestaurerad. Som tur var finns det fortfarande kvar sträckor som inte är renoverade, det ger en extra speciell känsla, och min fantasi flödar. Vilka byggde? Hur bodde de? Hur fick de upp de enorma stenblocken? Vad åt de? Vilka har trampat här före mig?

Denna bild är från en annan hike, Jingshanling, men ville visa hur muren fortsätter i, till synes, all oändlighet…

Jag är ju med i SWEA (Swedish Women Educational Association) och vi gör mängder av roliga, lärorika och välgörande aktiviteter där hike är en återkommande och populär aktivitet. Många av medlemmarna har varit på flera av platserna flera gånger och vet vart vi ska ta vägen, en klar fördel.

Just till Gula blomman, som för övrigt fått sitt namn för att vägen som leder till den är kantad av gula blommor hela sommaren, tar det ca 1 timme att köra. Efter att betalat en liten kinesisk dam 5 RMB (hennes hus råkar ligga på vägen upp till muren, så hon ser såklart en affärsmöjlighet) börjar vi vår färd uppåt, uppåt och uppåt. Lutningen är brant och det tar på krafterna. Väl “uppe” är utsikten fantastisk! Vi ömsom klättrar, går och hasar oss upp och ned i ca 2 timmar innan det är dags för fika.

Hela hiken tar ca 3,5 timme och det känns rejält i benen när vi kommer fram till parkeringen där Mr Cheng och Mr Wang (chaufförerna) väntar. Man känner sig frisk och energisk. Denna dag var luften dessutom fantastisk. Så var det dags att åka hem och hämta barnen från skolan och att laga mat. Men var så säker, jag kommer snart tillbaka…

Såhär ser det ut när det är grönt! Bild från slutet av september.

Korta fakta om muren: Det finns inga historiska uppgifter som anger murens exakta längd. Idag finns det två officiella siffror: den aktuella längden på 8.851,8 km och den totala uppskattade längden till och med 21.196,18 km. I jämförelse är Jordens omkrets 40 000 km vid ekvatorn. Detta gör Den Kinesiska Muren till Jordens längsta byggnad.

De första delarna i muren byggdes oberoende av varandra under sommarmånaderna mellan åttonde och femte århundradet f.Kr. Men de samlades först för det vi idag kallar för Den Kinesiska Muren under Qin-dynastin 220–206 f.Kr. Syftet med muren har alltid varit att skydda den norra delen av Kina från människor utifrån, främst mongolerna och manchuerna. Muren är alltså inte en enda lång sammanhållen mur utan går omlott och på olika avstånd från varandra.

Den Kinesiska Muren består huvudsakligen av sten, tegel, jord, lera, trä och andra material. Murbruket i väggen är faktiskt gjort av rismjöl. Arbetskraften som byggde väggen bestod huvudsakligen av soldater – dvs. jordbrukare rekryterade av makten samt dömda brottslingar och krigsfångar.

En höstbild

Den Kinesiska Muren kallas också Den Stora Muren. På kinesiska kallas den “changcheng”, som betyder ”lång mur” eller “wanli changcheng” som betyder ”Den 10,000 Li Långa Muren” (Li är en måttenhet som motsvarar 500m).

De första mer omfattande murdelarna i Kina byggdes av Qin Shi Huang under Qin-dynastin och Qin anses vara ”samlare” av de första delarna av muren. Han var också den första härskaren att samla Kina och är mest känd för sin legendariska Terracotta-armé. Namnet ”Kina” härrör också från ”Qin” (uttalad ”chin”).

Under kulturrevolutionen (1966 – 1976) togs många av tegelstenarna från Den Kinesiska Muren för att bygga hus, gårdar och liknande. Idag är stora delar av muren i förfall. Den Kinesiska Muren korsar följande provinser i Kina: Liaoning, Hebei, Tianjin, Peking, Shanxi, Shaanxi, Ningxia och Gansu

Skidåkning

Oj nu gick det lite lång tid mellan inläggen men denna vecka har varit lite speciell, jag har nämligen varit stand in mamma åt Claudias barn (blir lika full i skratt varje gång jag skriver hennes namn…har träffat TVÅ Claudia i Beijing..) så vi har varit storfamilj! Supermysigt. Sedan har det varit styrelsemöte i SWEA, lunch med Europa gruppen i skolan, ja det rullar på…men ialla fall…

I lördags packade vi ihop oss i bilen med Mr Cheng, vår chaufför, för att åka till Nanshan skiresort. Det är så lustigt men jag hade aldrig tänkt på att man skulle kunna åka skidor i Beijing, dels för att jag inte förknippar Kina med skidor och dels för att det är så otroligt torrt här större delen av året. Men såklart man kan! Borde lärt mig det nu, i Kina kan man göra det mesta. Och nu ska dem ju dessutom ha Vinter OS 2022…

Runt Beijing ligger ett flertal skidorter, skulle tro runt en 10-15 st på ca 1-4 timmars bilavstånd. Tyvärr verkar längdskidåkning inte vara lika populärt eller tillgängligt, men tror mig ha hittat ett ställe ca 1,5 timmes bilresa från oss, men det får nog bli nästa år, nu börjar det bli för varmt. Fördelen med det torra vädret är ju att man kan åka rullskidor året om, fast det var väl kallt i januari…..

Hursomhelst, nu skulle vi åka skidor tillsammans med Claudias familj, i Nanshan. Vi visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss, i Kina är standarden inte alltid som vi från den sk “västvärlden” är vana vid. Det skulle ju hyras skidor och pjäxor etc…

Vägen till Nanshan går främst via motorvägen men i slutet genom små typiskt gråa kinesiska små byar, fascinerande hur enkelt de bor. Detta i bjärt kontrast till de affärer som börjar dyka upp när vi närmar oss; skidkläder i grälla färger i mängder!

Vi anländer till en GIGANTISK parkering, mycket är väldigt stort här. Man betalar p-avgift, inträdesavgift och sedan skidor på ett ställe, hjälm på ett annat och pjäxor på ett tredje. Om man inte varit här tidigare är detta väldigt förvirrande och man blir alltid lika glad när man träffar på någon som kan liiite engelska. Men samtidigt är allt detta otroligt effektivt, inget finlir dock, hjälmen sitter lite löst men inga problem, jaja bara att gilla läget, snabbt ska det gå. Jag får ett par skidor som är lika korta som Neos och likaså stavar, ser otroligt roligt ut! Men som så många gånger blir vi fascinerade; super effektiv service och mycket vänliga hjälpsamma människor, de skrattar åt oss när vi försöker förklara några enstaka ord på kinesiska, och som alltid, så fortsätter de att prata på med oss! Men roliga möten blir det ofta, med mycket skratt!

Hyrt och klart, matsäck inlåst i ett av 1000 skåp. Nu kan man hyra skidlärare, noterar på översikten att de har ungefär 60 st skidlärare, på ca 6-9 nedfarter…Arbetskraft finns det gott om.

Det blir en härlig dag i solsken och 17 grader! På eftermiddag åker man dock i “slushsnö”.

Runtomkring backarna finns ingen snö och landskapet är monokromt grå/brun/gult. Det är väldigt torrt på vintern och det ligger som ett tunt lager damm överallt, Beijing ligger väldigt nära Gobi öknen och det märks. Stor kontrast till den prunkande grönskan på sommarhalvåret.

Mitt på dagen njuter vi av vår medhavda matsäck, vi köper en stor Budweiser för ca 10 SEK och en dricka till barnen för 5 SEK. Inte riktigt som priserna i de svenska fjällen. Framför huvudbyggnaden finns mängder av bänkar och en DJ skapar lördagsstämning genom att spela kinesisk populärmusik på hög volym….Och vi njuter av att titta på alla olika utstyrslar som passerar förbi!

Dags för toabesök, och då startar den eviga jakten på vanlig sitt-toalett! Här i Kina är ju den sk “Squat-toaletten” den vanligaste toaletten, och man lär sig snabbt vart man kan gå på toa och vart man helst INTE går…Många gånger så är toaletterna inte speciellt fräscha. Utrustade med toapapper och våtservetter ger jag och Milo oss iväg. Yes, längst bort hittar vi en damtoalett med ca 30 bås, varav EN är sitt toalett! Hurra!

Så här ser de flesta snowboardåkarna ut….och kameran är alltid uppe!

Notera liftpersonalen i röda kläder, de gick runt och delade ut mat till all personal vid lunchtid, såg ut som en stor termos.

Trots lite dålig luft denna dag så åkte vi hem 6 timmar senare, glada och nöjda med vårt första lilla skidäventyr i Kina, nästa år får det bli fler!

Detta inlägg blev förhoppningsvis lite “muntrare” än den första, men jag vill VERKLIGEN tacka alla för fina kommentarer och inlägg, jag blev faktiskt helt paff av responsen, så roligt att ni vill läsa! Tack snälla!

Nu ska jag plocka fram pass, registreringsbevis samt huskontrakt, för idag ska polisen tydligen knacka dörr i området och kolla papper. Och DÅ vill man ha allt iordning vill jag lova!

PUST! Nu var han här, 40 min genomgång av pass och papper på att vi får vara här. Hyreskontraktet gicks igenom och det hela avslutades med ett “Let me tell you something about fire prevention” (tur att han inte känner till min eldsvåda förra året…) Så vi fick en lektion om gas etc, allt via translate på smartphonen. Noterade också att det stod en kamera under hela ceremonin riktad mot mig. Men så bra, nu var det gjort och han var supertrevlig! Ha en härlig helg!

Nihao!

Hej, ja så ska jag då äntligen få igång min blogg….herregud det har ju redan gått 7 månader sedan den dagen vi landade på Capitol Airport i Beijing. Jag minns fortfarande känslan när vi klev av planet; supervarmt och fuktigt och med mycket känslor!!

Milo hade ångest och var otröstligt vilket såklart fick mig att börja gråta, Neo kämpade med sina tårar och allt exploderade när vi var tvungna att lämna in lilla ms Coco till karantänen. Det kändes så jobbigt och omhändertagande i tullen var ju inte super direkt.

Så ni kan ju tänka er vilken syn som mötte vår chaufför som skulle hämta “Mr Boss Davids familj”; (David hade ju då redan varit på plats i Kina i 3 månader) tre vagnar med 8 gigantiska resväskor och ett diffust antal handbagage, två rödgråtna barn, en gråtande mamma och en stackars pappa som försökte konversera….ja usch det skapar en liten klump i magen. Bakom oss hade vi lämnat våra kära familjer och underbara vänner, mycket tårar hade redan runnit…

Men så var vi ju då på plats. I ett tomt hus sånär som på några sängar från IKEA. Trötta och jetlagade somnade vi ett par timmar i det nya huset fyllt av okända ljud och dofter.

Hur sammanfattar man då 7 månader av en ny tillvaro i ett nytt land, ny kultur, med ny mat och mängder av nya utmaningar?

Inte helt enkelt. Men jag får börja lite lätt…

Vår tillvaro i Beijing är väldigt annorlunda men också väldigt lik vår vanliga vardag hemma i Göteborg. Det ska göras läxor, lagas mat, duschas och bråkas om speltid. Men vi ska också hitta våra platser och våra rutiner i en helt ny miljö. Och det kan jag säga har varit tufft. Att skicka in sina barn i en skola med 1700 elever där det bara pratas engelska och kinesiska och där den akademiska nivån är extremt hög kräver sin kvinna. Och jag säger kvinna eftersom David är borta hela veckorna så vardagslotten faller på mig. Att lämna dem de första dagarna och se skräcken och sorgen i deras ögon var så tufft, se hur de äts upp av vimlet av asiatiska barn som pratar ett språk ingen av oss begriper…

Med det sagt så vill jag också säga att skolan är helt fantastisk! Vilka resurser, vilka faciliteter, vilken ledning och vilka lärare! På mitt första introduktionsmöte med skolan blev jag tårögd, vilket privilegium att våra barn får denna möjlighet att gå på en skola som denna. Tyvärr har de inte själva insett detta ännu, även om jag tror att det lite sakta går upp för dem.

Det är såklart så att det också är stor skillnad på att flytta med små barn, som när vi flyttade till Malaysia, mot att flytta med en tioåring och en tonåring. De har olika svårigheter med att passa in. För Milos del kämpar vi med det akademiska, han har ju dessutom gått i svensk skola och har inte engelskan med sig som Neo, som har gått på ISGR (International School of the Gothenburg Region).

För Neos del så har ensamheten och känslan av att inte passa in varit tuffast. Att sitta ensam i en stor matsal varje dag, omgiven av skolelever är otroligt tufft. Att som mamma stå bredvid och se detta var som att slita hjärtat ur kroppen. Att inse att ens son i årskurs fyra inte åt eller gick på toaletten på flera dagar för att han inte förstod var toan var eller hur det gick till i matsalen, får en att börja undra vad man utsätter sina barn för! Har vi verkligen gjort det rätta? Tagit dem från allt de känner till och känner sig trygga med till detta? Och det finns dagar då jag fortfarande tvivlar men för det mesta känner jag mig lyckligt lottad och övertygad om att vi ger våra barn något de kommer att ha stor nytta av resten av livet.

Det är sjätte dagen i skolan och som varje morgon kliver två gråtande barn ur bilen. Jag kramar dem hårt, hårt och ber inom mig att de ska få en bra dag. När jag sätter mig i bilen så känner jag mig hopplöst ensam, tårarna kommer och jag längtar redan efter att få hämta dem halv fyra. När jag kommer hem så skickar jag ett mail till skolans “counslers”. Det finns 7 stycken sk counslers på skolan, och de arbetar först och främst med elevers välbefinnande och fungerar som support till lärare och föräldrar. Efter att jag skickat mitt mail sätter jag mig på cykeln och cyklar, som jag har gjort varje dag, till skolan för att få byta några ord och se Milo och Neo på rasten.

Neo vet att jag sitter i matsalen och han vet att han kan sitta med mig, men han vet också att han inte behöver om han kan sitta med några andra. Jag ser honom och hoppas, hoppas att han går förbi mig men inte…vi byter några ord och jag ser att han är ledsen och jag försöker att vara hurtigt positiv. Men så kommer counslern gående med en kille, hon kommer fram till mig och Neo och säger: ”Hi Neo, Id like to introduce Julien to you, he is new to the school like you”. Hon hälsar kort men vänligt på mig. De samtalar och går efter maten ut ur skolmatsalen gemensamt och mitt hjärta jublar!

Milo fångas upp i matsalen och får hjälp med att beställa mat och läraren ser till att han får fler buddies som ska guida honom.

På fredagen träffar jag några mammor från skolan på ett vinmingel och dagen efter ringer det på dörren och ett gäng killar och tjejer frågar om Neo vill komma ut med dem. Jag vill helst av allt kasta mig runt halsen på dem och krama dem, men det skulle nog inte falla så väl ut! Neo hänger med och på måndagen går han förbi mig i matsalen med ett litet försiktigt, osäkert leende och sätter sig vid ett stort bord med en massa kompisar. Jag cyklar hem och gråter av både sorg och glädje. Skolans counsler söker upp mig och talar om att hon har koll på Neo och att hon kommer att följa upp honom; ”He is actually a very popular kid, he just needs to find his group of friends” Vi har efter detta haft möten och fått kontinuerliga rapporter om hur det går. Fantastiskt!

Milo har kämpat på och uppvisat fantastiska egenskaper, han har tagit kontakt med klasskompisar och hängt på dem på rasterna. Han har verkligen bitit ihop och jag har märkt att han har låtit Neo få ta plats och åsidosatt sin egen oro, älskade unge!

Utan support från människor i samma situation och utan support från skolan, så hade allt varit så mycket svårare. Jag, vi, har fått så mycket stöd och blivit så väl mottagna av den svenska kolonin såväl av de utländska mammorna. Alla vet hur det är att vara ny och jag måste säga att jag är så tacksam för detta!

Ganska tidigt träffade jag Claudia (!!!!) och hennes barn, samt Anna och Kjell med familj. Den support och pepp de gav oss i början var fantastisk!! Att få komma hem och äta bullar hos dem på kvällen och ge oss något annat att tänka på är så värdefullt! När vi satt på kartonger i vårt hus och åt, så fanns det mysiga soffor och tända ljus hos dem. Tacksamhet.

Ja nu blev det kanske ett litet för långt inlägg denna gång, så jag hoppas att ni har orkat läsa. Detta första inlägg kom att handla mest om skolstarten för att det är en så stor del av att flytta utomlands, barnen måste må bra för att man själv ska må bra. Men nu är jag igång och har bara skrapat på ”Kinaytan” så jag hoppas att ni orkar följa med på vår resa!