Golden week

Vilken resa vi har haft till norra Vietnam, wow så mycket vi hann med på våra 8 dagar! Killarna tyckte att det var “deras värsta resa ever” förutom vår cruise och ett av hotellen vi bodde på. Jag och D tyckte dock att det var toppen, men visst mycket strapatser och lite tuffa dagar, och nätter blev det…

Vi har ju haft sk Golden Week här i Kina, dvs kinesernas andra stora ledighet efter kinesiska nyåret. Veckan innefattar Nationaldagen 1 oktober som firas ordentligt. I år var det dessutom 70 år sedan Folkrepubliken Kina skapades av Mao, och gissa om det har firats! Hela Peking har stängts av veckor innan för att genomföra övningar, militärparader, dansare, fyrverkerier och flyguppvisningar, ja herregud vad det har förberetts. Förbjudna staden har varit stängd i en vecka och nästan alla barer och restauranger stängdes i några dagar.

Hela Peking har smyckats med mer blommor än vanligt och röda flaggor vajar överallt! Verkligen överallt! Det är faktiskt jättefint. De är otroligt duktiga på att plantera och dekorera på alla offentliga platser här i Kina. Nästan hela motorvägen från flygplatsen in till stan kantas av säsongens blommor. Det byggs stora monument av växter och blommor på torg och vid viktiga platser.

Nu missade ju vi hela detta firandet eftersom vi var i Vietnam. Men jag hade ändå hört att man absolut inte kom åt eller ens fram i närheten av festligheterna som vanlig dödlig människa, så vi har istället sett på filmsnuttar och WeChat inlägg i det oändliga, och konstaterar att fira med pompa o ståt det kan Kina!

Nedan är lite bilder från i måndags, alltså en vecka efter firandet, då jag och David åkte in och tittade på det som fanns kvar av festligheterna.

Men nu till en kortversion av vår underbara resa, iallafall enligt mig, till Vietnam.

Vi gillar ju att se oss om när vi reser så det blev ganska mycket transport under dessa dagar. Men vilket fantastiskt resmål norra Vietnam visade sig vara…

Vi började i den otroligt intensiva staden Hanoi, så mycket människor och mopeder! I Hanoi bor det ca 8,5 miljoner människor och på gatorna rullar 5! miljoner mopeder. I hela Vietnam bor ca 96 miljoner människor, så många mopeder blir det.

Vi hade bokat en guidad tur i Hanoi som bjöd på tempelvisit, lokala matställen, cykeltur och en promenad på de berömda tågspåren. Hanoi är en otroligt intensiv och myllrande stad, som ett levande museum, så mycket att se och uppleva hela tiden.

Vi avslutade dagen i Hanoi på en härlig takterass med utsikt över hela staden och njöt av god mat och en vidunderlig solnedgång innan det var dags för resans första strapats….nämligen nattåg till Lao Cai för vidare resa till Sapa. Ja det var ju en upplevelse såklart! Alla i familjen sov utom jag. Tåget guppade, gnisslade och gungade fram i sakta mak och stannade på väldigt många stationer. Men det var en hyfsat fin kupé med rena lakan. Toaletten däremot, den undvek vi. Väl framme, 05.30, skulle vi bli mötta av en guide som skulle ta oss till ett “small but clean hotel” för frukost och dusch. Ja small var det, men clean – absolut inte! Det luktade apa och var super ofräscht, ingen ville duscha. Frukosten bestod av en stor bit vitt bröd, ägg och smör och starkt vietnamesiskt kaffe. Vi var väldigt glada när vi fick lämna detta stället. Första stoppet var en lokal marknad, och såååå fantastiskt det var!

Denna del av resan hade ju jag sett fram emot extra mycket och den levererade verkligen. Marknaden var liten och besöktes endast av lokal befolkningen och av en av Vietnams minoritetsgrupper, kallade Flower H’mong för sina färgstarka, handgjorda kläder. Det var så vackert!

Alla var så vänliga och tyckte nog att vi var ett roligt inslag, Neo var den som väckte mest uppmärksamhet. Så medan solen sakta steg på himlen så njöt vi av denna färgprakt och av allt som man kunde köpa; från vackra broderade barn-bärsjalar, grisknorrar, hönor, grönsaker till paddor. Jag älskade verkligen att gå här, så mycket fint klädda kvinnor, i handgjorda kläder, minutiöst broderade. Jag tog så mycket bilder, så håll ut, det blir kanske lite väl många, men det är så svårt att välja ut.

Just upplevelser som denna är det jag gillar mest när vi reser, och då jag känner mig så enormt lyckligt lottad – att få gå på en liten lokal marknad uppe i norra Vietnams bergstrakter….

För barnen är dessa delar av våra resor inte alltid det de älskar mest, så jag försöker varva våra upplevelser något sånär. Så efter en dag som denna med nattåg och mycket “kulturupplevelser”, så hade jag bokat ett fantastiskt hotell, för jag visste ju vad morgondagen skulle innebära, nämligen en hel dags trekking och sedan homestay i en liten by.

Hotellet vi bodde på var precis så fint som det såg ut när jag bokade, med en pool utan dess like och med vidunderlig utsikt över bergen. Vi njöt i fulla drag och åt gott och framförallt sov gott! Jag måste bara lägga upp lite bilder på detta hotell för det var så fint.

Så efter en god frukost dagen efter, mötte vi upp med vår lokala guide, Meiy från minoritetsbefolkningen Red Dzao, som bär röda huvuddukar eller om de är äldre oftast större röda mössor. Meiy möter oss i lobbyn och vi hälsar och jag känner att två olika världar möts. Tänk att vi ska trekka med en kvinna från en minoritetsstam!

Så fort vi ger oss ut på gatan sluter flera andra kvinnor från olika stammar upp runt oss. Alla vill följa med. Till slut bryter till och med ett mindre handgemäng ut och två av kvinnorna puttar undan en tredje. Till slut kommer vi iväg. Vi får sällskap av två kvinnor från stammen Black H’mong.

Det blir en fantastisk dag, men lång. Vi vandrar längs risfält och genom små byar med fantastiska vyer. Meiy berättar och våra två följeslagare gör fina blommor av gräs åt oss och hjälper oss över bäckar och avsatser. Man lär sig mycket genom att få samtala en hel dag medan man saktar vandrar i otrolig miljö, där det känns som att tiden stannat.

Vår lilla guide, som är så kort, går med otroligt lätthet över stock o sten, hon verkar inte varm eller andfådd trots att det är 28 grader och hög luftfuktighet. De verkar oberörda alla tre, en t o m skapar ett lingarn-nystan medan vi går.

Jag får veta att Meiy är 35 år, att hennes barn går till skolan som ligger 1,5 timmes gångväg bort, 3 timmars promenad varje dag. De är 8 och 12 år. Själv har hon gått i skolan tills hon var 14. Hon blev bortgift vid 18 års ålder i ett arrangerat äktenskap. Hennes man dricker gärna och är inte alltid hemma på kvällarna. Nu när hon vandrar med oss måste barnen själva laga mat, för pappan är tydligen inte där. Hon syr fantastiska saker och har gjort allt hon har på sig själv. På vintern är det så kallt så de har på sig allt de äger för att hålla värmen, och husen ser så bristfälliga ut så jag kan inte förstå hur de klarar sig. Hon säger att de måste elda dygnet runt på vintern. Jag undrar vid flera tillfällen vad hon tänker om oss.

Som så ofta när vi reser slås jag av hur mycket kvinnor över hela världen kämpar, ofta tjänar de pengarna med extra arbete men de tar också ansvar för familjen och barnen. Meiy går flera timmar till marknaden när hon ska sälja en höna för att få pengar, eller som när hon ska guida. Hon har själv lärt sig engelska just för att kunna guida i takt med att allt fler turister kommer till Sapa. De odlar allt de äter på en liten jordplätt och äger några risfält. Här tar man djungel och omvandlar till risterasser, vilket tar ca ett år för en terass. Man får ta mark som ingen odlar på och kalla sin. Befolkningen här odlar endast ris för eget familje bruk, inte mer. De äter ris tre gånger om dagen. Kyckling, grönsaker och fisk förekommer medan gris är för festliga tillfällen. Hennes familj hade en oxe men den frös ihjäl för två vintrar sedan. Ofta tar man in oxen i sitt boningshus över vintern för att den inte ska dö. Efter att ha sett hur husen ser ut, förstår jag inte hur det ens är möjligt. Men en oxe är värd otroligt mycket pengar och fungerar som en buffert.

Överallt på vägen försöker kvinnor sälja sina hantverk, jag vill gärna köpa men har blivit varnad. Köper man av en så måste man köpa av alla i klungan annars blir det bråk. Och så vet jag ju att jag “måste” köpa av de två kvinnorna som följer med oss. Jag gör det gärna, det är deras inkomst och det kostar så lite i förhållande till vilket arbete som ligger bakom. Men vi har inte så mycket kontanter med oss. Meiy berättar att för 5-6 år sedan fanns här få turister och inga kvinnor som följde med för att sälja sina saker.

Vid ett tillfälle så hamnade vi på ett viloställe utanför en by och där satt en ung, fantastisk vacker flicka på bänken bredvid Neo. Det skiljde nog inte så många år mellan dem, men genom att hon hade stora silverörhängen i öronen så förstod jag att hon var gift redan. Ni ser henne på en av bilderna ovan, och åter tänkte jag på hur enormt olika deras liv är. Man gifter sig (blir bortgift) fortfarande inom “sin stam” men det händer även att någon, vid enstaka tillfällen, gifter sig med med en man eller kvinna från en annan stam. Jag undrar för mig själv om jag ska berätta att man i Sverige kan gifta sig med någon av samma kön och dessutom skaffa barn tillsammans. Men jag bestämmer mig för att inte göra det.

Så efter sex timmars vandring var det då dags för homestay….

Det blev en underbar kväll med fantastisk utsikt och god hemlagad mat, men såklart väldigt enkelt och lite kyligt. Vi hade ju bara med oss en varsin liten ryggsäck med det allra nödvändigaste. Vår fina guide Meiy bodde också över och vi fick en fin pratstund tillsammans.

Nästa dag vandrade vi endast i tre timmar och återvände till Sapa för att hämta våra väskor på hotellet. Sedan väntande en låååång bilresa tillbaka till Hanoi.

Våra sista dagar tillbringade vi i Bai Tu Long Bay på en s.k junk boat. Det blev en fantastisk avslutning på våra dagar i Vietnam. Jag hade läst att Bai Tu Long är mindre turistigt än Ha Long Bay och så var det verkligen! Bitvis var vi helt ensamma kändes det som. Vår guide berättade att i Ha long Bay cirkulerar 700 båtar dagligen med turister medan det i Bai Tu Long endast cirkulerar 100 båtar.

Vi blev så uppassade av den härliga besättningen, som dukade vackert, gjorde goda drinkar, serverade och bara var så trevliga! Ombord fanns kapten, mekaniker, bartender, servitör, kock och en guide! För oss 4 personer….Ja det blev en lyxig avslutning på denna resan! Jag njöt i fulla drag men måste nog ändå säga att dagarna i bergen gjorde starkast intryck på mig, vilket jag ju tänkte när jag bokade resan. Tyvärr avslutade jag för min del, hela resan med en liten magåkomma, det var första gången i mitt liv som jag var tvungen att kräkas över relingen medan vi var på utflykt till en flytande fiskeby. Inte supercharmigt.

Den här fiskebyn var väldigt speciell, den låg helt gömd i en “lagun” omgiven av höga berg. Husen flyter på plasttunnor, tidigare flöt de på frigolit men det är nu förbjudet pga miljöpåverkan. Överhuvudtaget är det väldigt rent i Bai Tu Long. Regeringen har, tillsammans med turistnäringen, satt hårda regler, så alla i besättningen plockar allt skräp de ser i vattnet och på stränderna, och vi fick inte ta med oss några plastflaskor ombord. Jag blir väldigt glad av detta, tänk om hela Asien börjar reglera sin plastkonsumtion, vilken skillnad det skulle bli!

I denna lilla fiskeby odlar de pärlor i ostron samt förvarar fisk de fiskat, som då håller sig fräsch i veckor, i stora havsbassänger. Byn är skyddad och initierad av regeringen som vill att fiskarna och deras familjer ska bo tillsammans i en skyddad omgivning för att vara säkra för stormarna. De lever verkligen enkelt och har inte dagens moderna utrustning för att kolla väder etc. Oftast är de ute och fiskar i flera dagar för att sedan återvända till sin flytande by. När de har fyllt sina havsbassänger levererar de fisk in till fastlandets hotell och restauranger.

Får ni tillfälle så res gärna till norra Vietnam och Sapa, än så länge känns det genuint och relativt orört, men som överallt går utveckligen fort fram och man undrar hur de som är tonåringar idag kommer att leva sina liv i byarna, vill de ens bo kvar?

Hoppas att ni orkade med hela denna reseberättelse, tills nästa gång!

Tillbaka

Ja så var vi då tillbaka i vardagen i Peking efter en fantastisk Sverigesommar! Det kändes både skönt och jobbigt att komma tillbaka. Skönt eftersom vi har kuskat runt en del och att resväskan började kännas lite sunkig, jobbigt för att det alltid är jobbigt att lämna sina nära och kära….den tuffaste biten med detta livet! Men nu är vi tillbaka sedan några veckor och vardagen rullar på. En stor skillnad är ju att vi nu har TVÅ katter! Och en annan är såklart att killarna nu känner till skolan och allt är lite lättare för dem, och då således även för mig. Jag kan säga att det var STOR skillnad att gå in genom dörrarna första dagen detta år jämfört med förra.

Vad gäller våra katter så är det jättemysigt att nu ha två, men det har haft sina utmaningar. Efter allt förarbete i Sverige med vaccinationer, intyg, länsveterinärer m.m så var det ju resan vi var stressade för. Inte helt enkelt att resa i 16 timmar med en liten katt, 6 handbag, 3 gigantiska väskor och två barn varav ett inte mådde bra. Nåväl fram kom vi, och då hade jag suttit de sista 3,5 timmarna med handen inklämd i kattväskan och försökt klappa Deedee lugnande medan ett barn sov på mig på höger sida och ett på vänster…Men så landade vi, efter viss försening, i Peking och 37 grader! På plats blev vi mötta av en agent som hjälpte oss med Deedee genom tullen och sedan väntade Mr Cheng och en glad pappa David!

Skolan är igång, och jag har kommit igång med SWEA arbetet. Mycket kul som händer i samarbete med ambassaden och handelskammaren här i Peking, så jag har lite uppdrag i samband med det. Sedan ska jag gå på olika utbildningar på skolan samt försöka engagera mig i matkommittén på skolan. Sedan har vi ju såklart det sociala livet, redan varit på champagnelunch, inflyttningsfest, utflyttningsfest och en fantastisk 50 års skiva! Träningen har jag så sakta börjat ta tag i, Sverigesommaren har satt sina spår…men ännu har det varit lite för varmt för rullskidorna. Regnperioden är över och det är ca 32-37 grader på dagarna än så länge.

Häromdagen trotsade jag och David värmen och cyklade genom en av de större byarna som ligger nära där vi bor. Det är ganska stora kontraster mellan våra sk “compounds” med sina fina hus, aircon, värme, rinnande vatten, vakter och planteringar mot de byar som finns. Många byar rivs tyvärr och man undrar vart människorna tar vägen. Jag har läst att Kina har ett mål att utjämna skillnaderna och höja standarden för alla sina medborgare, så det är väl en anledning, många hus har ju fortfarande utedass längs med gatorna. Ena annan anledning är ju såklart att marken säljs för mycket pengar för att ge plats åt enorma bostadskomplex som det mittemot barnens skola eller nya fina dyra compounds för de många rika kineserna. Men det gör allt lite ont att se de ruckliga husen som måste vara såååå varma på sommaren och fullkomligt iskalla på vintern. Vår ayi Feng Mei bor i ett, om jag förstått rätt, ok hus men på vintern har de 15 grader inne…..hjälp! I en av byarna så känns det som att cykla igenom en soptipp, men rätt som det är, mitt bland högar av rivna hus så finns ett hus och på trappan sitter det en gammal dam eller man.

Sedan tycker jag det är så fascinerande att de odlar lite här och där. Man märker att människor inte har råd att handla på samma sätt som vi utan de brukar jorden lite varstans, längs cykelbanor, mitt i skogen etc. Men nu hörde jag att staten inte tillåter detta längre, sorgligt! ibland när vi åkt till skolan så går jag av ihop med killarna och promenerar hem. Det är underbart att gå och få ta del av lite av “vardagslivet” på morgonen; mor och farföräldrar med sina barnbarn, äldre människor i parken som dansar eller utövar gymnastik och Tai-chi, människor på väg till jobbet med den överfulla bussen eller på sina mopeder och tuk-tuks, arbetare på väg in i ett av “compoundsen” för att renovera något av husen eller människor som tvättar! lyktstolpar och reklamskyltar. Ibland stöter man även på aska på trottoaren, det är rester från små eldar där man bränt och tänt rökelse för sina döda släktingar eller närstående. Vissa dagar hittar man jättemånga, har inte lyckats få reda på varför. Sedan har vi “cykelmannen” som varje morgon öppnar sin lilla tuk-tuk, tar fram sina verktyg och sin tältsäng. Hos honom kan man få däcken pumpade och lagade, om han nu inte sover på sin säng…..I många gathörn står också kvinnorna med sina “pannkaks tuk-tukar”, en klassisk rätt som är otroligt populär här. De har något som ser ut som en crepeplatta och tillbehör, en blandning mellan pannkaka och crepe, men ofta med koriander. Och så alla dessa tuk- tuk med last långt över det man tror är möjligt! Måste säga att kineserna är fenomenala på att packa! Ute på landsbygden ser man lastbilar med kartonger, brädor eller frukt, minutiöst staplade och packade i enorma höjder. Ja, allt för denna gången, nu ska jag tag i en liten trycksak för SWEA. Hörs snart!

Nedan lite bilder från ett par av mina promenader.

Hur är läget?

Alltså, jag har varit så usel på att skriva under sommaren…här kommer ett försenat inlägg som skulle gått iväg innan sommaren…

Ja så har det då nästan gått ett år sedan vi landade i Peking, med tårar i ögonen och med en klump i magen. Jag minns att jag var både förväntansfull, orolig och beslutsam att få saker att funka.

Nu ska vi, om bara några dagar åka till Sverige för ett långt sommarlov. Så hur är då läget? Ja, det är inte helt lätt att sammanfatta detta enormt händelserika år. Men det kanske är just det , händelserikt! Vi har gjort så mycket olika saker, rest, träffat nya människor, krånglat med språkförbistringar, upptäckt en ny stad, nytt land, ny skola, nytt nytt nytt, och inte minst gått igenom hela känsloregistret från förtvivlan till glädje, tur och retur flera gånger.

Men saker har också så sakteliga börjat falla på plats. Killarna har fått kompisar i skolan. Neo har dessutom ett gäng han hänger med här i området. Milo har några här i området, men en av hans bästa kompisar flyttar i sommar. Även för Neo så försvinner ett par kompisar, så är ju tyvärr situationen i detta internationella expat liv, människor kommer och går. För egen del så har jag drabbats av total trötthet det sista, tror att jag börjat slappna av mer och all positiv pepp som har skett börjar ta ut sin rätt. Givetvis påverkar vår familjesituation mig mycket också med David borta hela veckorna. Särskilt eftersom det varit framförallt ett väldigt jobbigt emotionellt år. Men som sagt det blir lättare när barnen känner sig bättre till mods.

Många saker ger ju också mängder av energi och vissa dagar känns ju bara så lyxiga! Blir glad och fylld av energi när jag går in på skolan på morgonen och musiken ljuder ur högtalarsystemet över hela skolan. Eller när jag och Milo går i korridoren och rektorn säger “Hello Milo, have a great day!” Jag undrar om rektorn hemma i Sverige ens visste att Milo fanns..? Skolan ger alltid energi och jag tänker ofta på hur privilegierade vi är som får ha våra barn på en skolan som ISB. Det har jag säkert nämnt tidigare men det är verkligen en ynnest och en lyx!

Häromdagen gick jag till poolen en liten stund, där var fullt av bekanta och obekanta ansikten, gick därifrån med nya kontakter i min telefon. Och hur lyxigt är inte det, att en tisdag ligga vid poolen en stund?! Jag har ju också bestämt att jag ska uppleva Beijing med omnejd och det försöker jag verkligen, älskar att hika på muren!

Sedan har jag ju en del att göra för SWEAs räkning, styrelsemöten samt olika aktiviteter. Vi firade Nationaldagen på Kempinski hotel. Ambassaden hade ordnat en fantastisk tillställning och den nya ambassadören Helena Sångeland var där. Jag och några tjejer representerade SWEA med ett Sverige bord där vi bjöd på fika och sålde våra halsband, och såklart informerade om SWEA. En mycket färgglad Claudia ska tilläggas! ABBA kören var influgen från Sverige och här fanns både Volvo, OLW och en midsommarstång!

Sedan går jag ju också på roliga CCC luncher, ett kvinnligt nätverk….roligt och lite galet…därav hatten på en av bilderna. I maj hade vi ju också SWEAs stora 40 årsfest som jag och Claudia var ansvariga för. Det blev riktigt lyckat med god mat, härliga människor och fin inramning. Och ett av mina favorit ställen, barnhemmet som vi på SWEA stödjer på olika sätt. Känns så meningsfullt att vara där. Måste återkomma om detta barnhem.

Vi har också haft förmånen att ha flera besökare under året, så roligt! Underbart att få visa vårt liv här och uppleva sevärdheter och denna staden tillsammans med vänner. Vi hoppas på fler besök kommande skolår!

Ja, vardagen har tuffat på, men vi har såklart varit med om mycket, stort som smått, älskar att få leva i en helt annorlunda miljö och kultur. Lärorikt och utmanande. Bara en sån sak som att få ett meddelande från propaganda ministeriet….

Vi är också överraskade av luften som ju faktiskt är så mycket bättre än vi trodde, och som blir bättre och bättre. Kina gör stora miljöansträngningar, något som vi verkligen uppskattar och efterfrågat, och nu har vi äntligen fått återvinningskärl på området och i hela Peking!

Nu har vi dock haft några jobbiga dagar med att säga Hej Då! till vänner, framförallt barnens vänner. Det är en jobbig del i detta livet, att människor kommer och går…Man vänjer sig aldrig vid det. Inte nog att man varje lov, man fått spendera i Sverige med familj och vänner, fäller tårar, så gråter man dessutom varje lov här! Det är tufft när man lärt känna någon man gillar, gäller både mig och barnen, som sedan flyttar till en helt annan del av världen. Men det är också fantastiskt att man har “vänner” över hela jorden. Skolavslutningen var väldigt emotionell, med kinesisk gong gong som de elver som lämnar skolan får slå på samt “av-vikning” av skolbussarna som lämnar för sista gången, under tutande och till ackompanjemang av fyrverkerier. Personal, föräldrar, lärare, rektorer, elever alla vinkar av bussarna. Häftigt!

Nu ser vi framemot en lång skön sommar i Sverige med familj och vänner som grädde på moset. Och så planerar vi att köpa en liten katt till….Ha en skön sommar så hörs vi i Augusti!

Och när denna kommer ut är vi tillbaka i Peking sedan två veckor…

Cuandixia, en tidsresa.

Vi sitter tillsammans i minibussen som tar oss fram på slingriga vägar, allt högre upp i bergen. Utsikten är vidunderlig! Men ibland vill man faktiskt inte titta nedåt, det är högt och vägen är smal. Det slår mig varje gång hur vacker naturen är runt omkring Peking, med sina höga berg och mängder av odlingsterasser. Men det slår mig också hur otillgänglig den är, hur enormt svårt det måste ha varit att förflytta sig här innan riktiga vägar fanns. Man blir också förundrad över hur de lyckas bygga och odla i denna bergsterräng.

Nåväl efter nästan 3 timmars färd på motorväg och sedan slingrande serpentinvägar är vi så framme…Cuandixia, en väldigt gammal by som nu existerar under statligt beskydd.

Cuandixia grundades redan under Ming Dynastin (1368–1644) av ett folk som kom från ShanXi provinsen, och blev ett fäste som låg väl placerat på vägen till Peking. Här handlades med kol, päls och spannmål. Alla som bott och fortfarande bor kvar i byn delar samma efternamn “Han”, vilket innebär att de delar samma anfäder. Ming dynastin är den sista dynastin i Kina som leddes av Han kineser.

Här i Cuandixia har husen stått pall för hårda bitande vindar och heta torra somrar i flera hundra år! Runt om i den lilla staden ser man sniderier och stenskulpturer som stammar från Ming och Qing dynastin. Tanken svindlar faktiskt. Ett exempel på hur viktigt det var, och är, med utsmyckning och symbolik är att stenplattorna som ligger på gatorna är av röd eller grön sten om de leder till de rikaste familjernas hus, sniderier runt ingångarna har stort symboliskt värde och visade också på vilken status man hade.

Vi har med oss en svensk/ kinesisk tjej som har blivit vän med ett äldre par i byn och hon tar med oss till deras hem. Deras släkt har bott i samma by, i samma hus i 17 generationer! Tänk, så otroligt häftigt! Jag blir så otroligt imponerad av detta par som tills för bara två år sedan hade tidningspapper till fönster, nu har de glas. Kan inte låta bli att tänka på min egen mamma och pappa. Vintrarna här upp är skoningslösa! Alltså det är så kallt, och här bor de i ett enkelt stenhus. Elektricitet har de haft ett tag men inte så länge. I sovrummet, som består av en familjesäng av sten och trä, väldigt traditionell, eldar man under sängen för att få värme (se bild så ser ni ett mörkt hål). Courtyarden (traditionell hustyp) består av ett pyttelitet kök, ett rum med deras säng, ytterligare ett rum med en säng som de hyr ut om man vill övernatta och en stor sal som förmodligen användes vid samlingar och för att äta. Nu ägs salen av staten. Toalett finns inte, utan staten har byggt nya enkla toaletter i byn som de boende använder, dusch finns inte. Man ska också veta att såhär, fast betydligt mindre bor många i Kina, särkilt ute på landsbygden. I ingången till parets hus finns flera hundra år gamla målningar som man satt lite skyddande plast över.

I sitt minimala kök lagade de mat till oss 11 personer, olika maträtter och de klassiska pannkakorna som maten rullas in i, så gott. Frun ville inte vara med på bild och smet hela tiden. De var så söta och så glada att vi var där, då fick de en liten inkomst. Deras hus var ett av de “stora och fina” husen i byn och ovanför deras sk courtyard ligger ett större hus där de äldre släktingarna bodde, det var ju väldigt stora familjer och säkert en och annan tjänare i de rikaste familjerna. Nu har staten köpt det och gjort det till ett litet museum, så hemmet står kvar precis som det såg ut. Utsikten från huset är underbar. Alltså för en människa som jag som älskar historia är detta så fantastiskt, jag tänker under vilka enkla förhållanden och under ständig oro för plundrare, kejsarens soldater och tatarer de måste ha levt. Men också hur duktiga de var, de tecknade, skrev, snidade och odlade samt idkade handel. Ibland är det så trist med språkbarriärer, tänk om man kunde frågat detta par om hur livet var när de var unga?

Ovanför den lilla byn finns ett tempel, med perfekt utsikt över omgivningarna. Det är så vackert och man blir ödmjuk av anblicken av alla berg som omger platsen.

Innan vi begav av oss av mot Peking och den moderna världen igen, så köpte vi mandlar, honung och frukt från de lokala bönderna. Vi väckte uppmärksamhet vill jag lova, ett gäng bleka svenskor…men som alltid många glada skratt, trots språkförbistringen. Vi rullar ut ur byn med många glada tillrop och ser efter några timmar Pekings skyskrapor och motorvägar, vilka kontraster!

Vardag och Tiger moms…

Förstår inte hur tiden kan gå så fort… Men herregud vad intensivt det är just nu, framförallt håller jag på att fixa med det sista inför SWEAs 40års fest här i Peking som går av stapeln nu på lördag 11 maj. Jag är ansvarig för kvällen tillsammans med Claudia. Hur som haver så har jag hunnit med att agera cheerleader på Track and field day för middle school (mellanstadiet) och varit och hejat på Milo när han tävlade på en annan skola. Har även varit på “vårt” barnhem, och en fantastisk utflykt till en gammal by, men det måste jag berätta mer om framöver.

Vi har också haft påsklunch och målat en “tavla” inför SWEAs 40 årsfirande, jag har varit på intressant lunch hos en kinesisk kvinna som jag inte känner så väl, men mötte en del intressanta kvinnor, kul. Dessutom har det varit 1 maj ledigt, och jag har varit på muren med Claudia och hennes mamma för att fira Claudias födelsedag. Vi fick också en familjehelg med pappa David och passade på att besöka ett superfint museum här i närheten.

Sedan har ju såklart det vanliga livet tuffat på, med läxor, duschtjat och tonårsdiskussioner. Det är inte så lätt alla gånger att vara ensam med alla konflikter och framförallt med allt tjat som det känns som att jag får ägna mig åt. Just nu är David i Sverige och då tappar vi dessutom helgen, som ska råddas med aktiviteter, diskussioner om speltid och matlagning. Man kan tycka att mina dagar är lyxiga utan förvärvsarbete, och det är dem på många sätt! Jag försöker att fylla dem med meningsfulla saker som socialt umgänge, träning (rullskidorna går varma), SWEA arbete och engagemang i skolan. Nu ska jag ju dessutom börjat plugga kinesiska. Men från det att jag åker och hämtar killarna på skolan klockan 15.00 så är det full rulle minst sagt, aktiviteter, matlagning och läxläsning och allt annat.

I grund och botten är jag så otroligt lycklig och priviligerad att få vara så här mycket med mina barn, och det är faktiskt det bästa med allt detta! Sedan har vi baksidan med att vara föräldern som alltid måste vara “tråkig” och sätta alla regler (eftersom jag är ensam hela veckorna) och dessutom försöka vara positiv hela tiden, genom alla jobbiga stunder. Ibland blir jag så trött på hela situationen och känner mig bara trist och eländig och trött på mig själv! Det är tufft att peppa barnen när de har det jobbigt, och det har varit många jobbiga dagar, också för mig såklart! Att vara mamma måste vara världens bästa men också svåraste jobb! Jag börjar känna av att det varit en emotionell stress, och nu när saker börjar falla på plats så SAKTELIGA så märker jag att jag är trött. Då saknar man sin familj och alla sina vänner därhemma lite extra…tur att det dock finns ett nätverk av, framförallt, tjejer här som man börjar känna mer och mer, de behövs verkligen! Är enormt tacksam för att de finns!

Måste ju också berätta att Claudia bjöd in till födelsedagskalas i ljuvligt högsommar väder igår. Här är nu 25-32 grader varje dag och poolen har öppnat, det var nog den kortaste våren jag varit med om. Vi hade köpt en stor buske och en tavla till Claudia, så transporten blev med vår tuk-tuk…Roligt är att Claudias mamma och morfar är här också, morfar som fyller 100 år i september!! Helt otroligt!

På skolan råder det “graduation”, 12:orna har haft sin sista officiella skoldag som inleddes med en otroligt kul överraskning på rektorsexpeditionen; ballonger upp till taket! Gissa om de blev förvånade när de öppnade dörren på morgonen…Sedan följde parad genom skolan där alla elever och lärare går ut och hurrar och “highfivar” studenterna. Nu har de 3 veckor av exams framför sig och sedan väntar avslutningsceremonin. Det är väldigt annorlunda och roligt att få uppleva detta, men oj vad mycket elände som också är förknippat med denna “studenten”. De kinesiska föräldrarna och framförallt de koreanska har enorma krav på sina barn och ofta en utstakad bana från förskolan. De förväntas komma in på de fina universiteten, som deras föräldrar valt….Ett självmord har ägt rum, en flicka har tydligen hoppat ut från fönstret för att hon inte kommit in på förväntat college. Så otroligt overkligt och sorgligt! Men kulturen är annorlunda, de flesta på skolan har extra lektioner varje dag efter skolan och ligger många gånger ett år före i utbildningen. Föräldrarna betalar dessutom MYCKET pengar för skola och extra utbildning. Just nu lever jag i “Tiger mom” (omtalad bok från 2011) världen och är bara en liten hundvalpsmamma…Något är väldigt fel om man som barn tar livet av sig för att ens föräldrar är missnöjda med universitets antagningen, för det är ju dessutom inga dåliga skolor de kommer in på, och även om det nu var det…så är det ju INGEN som helst anledning att släcka sitt unga liv. Sorgligt sorgligt.

En “rolig” sak hände mig häromdagen; en kinesisk mamma, från Milos 4:e klass, kom fram till mig och började prata. Hon och hennes man pendlar mellan USA och Kina för att sonen ska få den bästa utbildningen och internationell exponering. Nu var hon missnöjd med att de får så lite läxor i skolan, och ville ha min syn på saker. Milo har ju kämpat på med skolan och det går bättre och bättre, men det är tufft…Hur som haver så var hennes fråga: “So Mrs Stenstrom what university have you planned for Milo? Are you planning for Ivy school?” (note Ivy Leauge skolor anses vara de bästa colleges i USA och väldigt prestigefyllda) Gissa om jag satte kaffet i halsen och fick svälja skrattet! Herregud jag är glad att vi börjar hitta på skolan och att läsningen sitter….! Ja olika är synen på saker och ting. Jag tror hon blev minst sagt chockad av mitt svar, att vi inte hade några planer utan att det skulle Milo få bestämma själv OM 6-7 år! Givetvis så önskar man ju att barnen skaffar sig en bra utbildning, men de måste ju själva få hitta sin “grej”. Ja nu måste jag cykla till affären, ikväll är det bokklubb hemma hos mig så jag måste förbereda lite för det!

En dröm går i uppfyllelse

Nu gick det lite väl lång tid mellan inläggen, men jag får skylla på vår Japanresa och härligt besök. Vet knappt vart jag ska börja…

Det är säkert fler med mig som läste boken “En geishas memoarer” någon gång i början på 2000-talet, och blev lika hänförda av berättelsen som jag. Ända sedan dess har jag drömt om att få åka till Japan och Kyoto, självaste “geisha staden”, och nu fick jag förverkliga denna dröm! Alltså Japan, vilket land! Vilka människor! Så fantastiskt! Jag älskar Japan. Allt är så rent, människorna är hövliga och toaletterna är roliga och super-fräscha, det är man inte bortskämd med i Kina. Blev fascinerad över att de har människor som dammar och torkar av affischer, rulltrapporna och handtag etc nere i tunnelbanan. Men så är det vackert också, nu prickade vi in blomningen, den sk sakuran, och så fint det var!

Men överhuvudtaget så är det mycket fin design, arkitektur, form och givetvis deras trädgårdar och alla historiska tempel och byggnader. Storstadens neon och moderna byggnader i kombination med gammalt är fantastiskt, något som även Peking bjuder på… Jag ska inte trötta ut er med alla detaljer på resan men jag måste få säga att få åka till Kyoto med Shinkansen, och se Mount Fuji på nära håll och sedan vandra i Gion, geisha distrikten, var magiskt!

Alltså Kyoto, sådan underbar stad. Tyvärr var det superkallt just de 3 dagarna vi var där, och jag prickade såklart in en förkylning deluxe, men känslan av historia och traditioner var påtaglig!

Vi hann se mycket under våra dagar i Tokyo, några tempel, till Neo och Milos glädje ;))..vi var uppe i Tokyo tower, gick över Shibuya crossing, Harajuku district, Meguro river, Emperors palace, vi har ätit massor av lokal mat, och INTE ätit vissa saker på tallriken…som när jag fick in något som såg ut som små larver med ögon i en skål. Vi har åkt mycket tunnelbana, en gång 14 stationer åt fel håll! Och gått och gått….Vi passerade igelkotts cafe och var inne i ett katt cafe…(inte något jag rekommenderar)

Ett av de häftigaste ställena var Team Lab museum, ett digitalt museum som var fantastiskt. Olika rum med olika upplevelser; ett rum fyllt av vita “pilatesbollar” där ljuset ändrades hela tiden. Ett rum fyllt med vatten upp till knäna där fiskar och blomblad projicerades i vattnet, ett rum med flygande digitala blommor…överallt musik och speglar som skapade fantastiska illusioner, ja helt helt fantastiskt coolt! Får ni chansen att åka dit så gör det.

Kyoto var faktiskt som en saga, i alla fall för mig. Mycket turister överallt, mycket mer än man upplevde i Tokyo, men så häftigt. Massor av tempel, Giondistriktet, matgator, så mycket att ta in och uppleva. Nu är ju jag otroligt fascinerad av hela Geisha kulturen så för mig var detta en extraordinär upplevelse, men Kyoto är verkligen värt att besöka. Vi bodde i ett omgjort gammalt klassiskt hus, med bara ett fåtal rum. Här fick man gå ned och hämta sin frukost och ta med upp på rummet, det fanns inte plats för alla i matdelen. Man fick en liten känsla av hur de gamla husen sett ut och fungerat. Nästan alla hus har en liten trädgård, vissa enorma också såklart, men en liten stenyta med bonsai-liknande träd såg vi överallt. Vid templen och viktiga byggnader är trädgårdarna så fina och otroligt välskötta.

Vi besökte ett stort tempel i utkanten av Kyoto, känt för sin röda pelargångar. Tempelområdet klättrar upp på ett berg och är så vackert med mängder av altare, lyktor, buddhastatyer och blomsterarrangemang längs vägen. Det blev också en lång bussresa till det sk Golden tempel, ett tempel helt i guld! Omgivningarna är vackra och så rogivande, synd bara att det var vi och ett antal hundra andra turister. David hade varit här en gång tidigare och hade då fått gå in i templet och se på en gammal samurajdräkt, men det var nu stängt, till Milos stora besvikelse, tur att det finns glass…

Japanresan var fantastisk, så mycket att se, göra och äta. Hit skulle vi gärna återvända.

Men tillbaka i Kina och vardagen för ett par dagar innan våra vänner från San Diego kom på besök! Men det får bli nästa inlägg, som INTE ska ta lika lång tid…Idag står bl a rullskidåkning, swea-webuppdatering och lite fotografering av smycken till SWEA på schemat innan jag ska hämta på skolan och middag ska lagas samt läxor göras. Neo har track and field (typ friidrott) efter skolan så det blir två turer för Mr Cheng idag.

Jag måste ju också berätta om vår ytflykt till en gammal by häromdagen och gårdagens, alltid lika underbara och hjärtvärmande besök till barnhemmet, men som sagt nästa gång..Dags att dra på sig träningskläderna!

Tiden går

Oj vad tiden rann iväg…. Det har varit ganska intensiva två veckor, superroliga, men intensiva. Känns märkligt ibland att jag kan ha “intensiva” veckor med tanke på att jag inte jobbar…men på något sätt så rusar tiden ändå. Men såklart är det priviligerat att ha 7 timmar om dagen att spendera på i stort sett vad man vill. Men när jag väl har hämtat killarna från skolan så är det fullt upp; matlagning, aktiviteter och läxor!!! Åh suck, Milo har kinesiska i läxa varje dag, då går Google translate varm kan jag säga. Nu ska jag börja ta lektioner i slutet på april, ska bli spännande. Givetvis så blir det också intensivt när man är själv med barnen, man tar alla konflikter, alla läxor (förutom när vi ringer David om svår matte), matlagning, alla problem etc. Ja som det är för många..

Men som sagt, intensivt har det varit. Förra veckan fyllde ju både jag och Neo år. Jag bjöd hem ett gäng tjejer på vin mingel och hade fixat en del mat. Alltid en utmaning att göra “sina” favoriter här i Kina då man inte riktigt vet vad man kan hitta för ingredienser. Men jag fick ihop det i slutänden.

Det blev en jättetrevlig eftermiddag. Det är fantastiskt när man bor såhär att man relativt snabbt får goda vänner och det är så viktigt. Det finns stunder då man känner sig ensam och saknar alla vänner och sin familj därhemma enormt mycket, men att människor som man känt så kort tid anstränger sig, finns där och stöttar och framförallt bjuder in en i gemenskapen är underbart! Det är speciellt att leva som vi gör just nu, många fördelar men såklart också många nackdelar, men att få vara del av en community är otroligt viktigt och värmer kan jag lova. Som tur är kan man iallafall “facetima” ( hur skriver man detta egentligen?) och jag fick prata med mamma och pappa på födelsedagen, härligt, men så blir hemlängtan lite extra påtaglig.

På fredagen var det dags att fira Neo som fyllde 14år, f j o r t o n år, hur är det möjligt? Min underbara tappra fina kille. Var lite orolig för hur han skulle ta sin födelsedag, utan sina kompisar därhemma och pappa borta. Men så hade vi tur, David var på resande fot och kunde komma hem redan klockan 15.00 så vi firade med afternoon tea. Barnen hade studiedag denna dag, så det var ju skönt.

På kvällen kom Magnus, en god vän som vi känt länge, och besökte oss under helgen. Så roligt att han tog sig tid att hälsa på! Det är så fantastiskt när man får besök hemifrån, att nån vet hur man har det och hur man bor och lever. Jag minns från Malaysiatiden att det kändes så kul att få dela upplevelsen med vänner på detta sätt. Nu kan ju tyvärr inte alla komma och hälsa på, men välkomna är de som kan!!! Magnus var i Shanghai på jobb och tog en helg med oss. Det blev middag med dumplings hemma och en heldag på stan med David, snabbsightseeing och shopping. Milo var på kalas hemma hos Caleb som är från Singapore. På kvällen möttes vi upp för middag och firade Neo med god mat.

Den här veckan har det varit mycket location scounting för SWEAs 40års jubileum. Jag ansvarar för kvällen och har dragit med mig Claudia i projektet. Tillsammans var vi på några fantastiska ställen….får berätta mer när det väl är dags i maj. Men det är så häftigt i denna staden att det finns gömda pärlor lite här och var. Men när man ska ha event så gäller det ju också att hitta något ställe där någon talar engelska, så de förstår vad man vill ha. Det är verkligen dags att jag pluggar kinesiska nu!

Tyvärr hade vi också dålig luft på måndagen då jag och killarna skulle ta tuk-tuken till skolan så att vår underbara chaufför Mr Cheng skulle få ledigt. Första gången jag hade mask på mig…Som tur var blev det bättre dagen efter och sedan har det varit blå himmel och sol varje dag. I tisdags var det t o m hela 26 grader, men nu är det åter 14-15 grader, underbart väder och klar luft!

Veckan avslutades med att Milo återigen spelade trummor med sin kinesiska klass. De invigde en stor konferens som hålls årligen med alla internationella skolor i Asien som erbjuder kinesiska, och i år var det vår skola som stod som värd. Sedan var det min tur att på lördagen bli firad på vår favvo restaurant TRB Hutong, ett helt fantastiskt ställe. Ja nu blev det en snabb sammanfattning av dessa veckor. Snart måndag och dags för SLC, Student Led Conferences, då får vi höra hur det går för killarna.