Nihao!

Hej, ja så ska jag då äntligen få igång min blogg….herregud det har ju redan gått 7 månader sedan den dagen vi landade på Capitol Airport i Beijing. Jag minns fortfarande känslan när vi klev av planet; supervarmt och fuktigt och med mycket känslor!!

Milo hade ångest och var otröstligt vilket såklart fick mig att börja gråta, Neo kämpade med sina tårar och allt exploderade när vi var tvungna att lämna in lilla ms Coco till karantänen. Det kändes så jobbigt och omhändertagande i tullen var ju inte super direkt.

Så ni kan ju tänka er vilken syn som mötte vår chaufför som skulle hämta “Mr Boss Davids familj”; (David hade ju då redan varit på plats i Kina i 3 månader) tre vagnar med 8 gigantiska resväskor och ett diffust antal handbagage, två rödgråtna barn, en gråtande mamma och en stackars pappa som försökte konversera….ja usch det skapar en liten klump i magen. Bakom oss hade vi lämnat våra kära familjer och underbara vänner, mycket tårar hade redan runnit…

Men så var vi ju då på plats. I ett tomt hus sånär som på några sängar från IKEA. Trötta och jetlagade somnade vi ett par timmar i det nya huset fyllt av okända ljud och dofter.

Hur sammanfattar man då 7 månader av en ny tillvaro i ett nytt land, ny kultur, med ny mat och mängder av nya utmaningar?

Inte helt enkelt. Men jag får börja lite lätt…

Vår tillvaro i Beijing är väldigt annorlunda men också väldigt lik vår vanliga vardag hemma i Göteborg. Det ska göras läxor, lagas mat, duschas och bråkas om speltid. Men vi ska också hitta våra platser och våra rutiner i en helt ny miljö. Och det kan jag säga har varit tufft. Att skicka in sina barn i en skola med 1700 elever där det bara pratas engelska och kinesiska och där den akademiska nivån är extremt hög kräver sin kvinna. Och jag säger kvinna eftersom David är borta hela veckorna så vardagslotten faller på mig. Att lämna dem de första dagarna och se skräcken och sorgen i deras ögon var så tufft, se hur de äts upp av vimlet av asiatiska barn som pratar ett språk ingen av oss begriper…

Med det sagt så vill jag också säga att skolan är helt fantastisk! Vilka resurser, vilka faciliteter, vilken ledning och vilka lärare! På mitt första introduktionsmöte med skolan blev jag tårögd, vilket privilegium att våra barn får denna möjlighet att gå på en skola som denna. Tyvärr har de inte själva insett detta ännu, även om jag tror att det lite sakta går upp för dem.

Det är såklart så att det också är stor skillnad på att flytta med små barn, som när vi flyttade till Malaysia, mot att flytta med en tioåring och en tonåring. De har olika svårigheter med att passa in. För Milos del kämpar vi med det akademiska, han har ju dessutom gått i svensk skola och har inte engelskan med sig som Neo, som har gått på ISGR (International School of the Gothenburg Region).

För Neos del så har ensamheten och känslan av att inte passa in varit tuffast. Att sitta ensam i en stor matsal varje dag, omgiven av skolelever är otroligt tufft. Att som mamma stå bredvid och se detta var som att slita hjärtat ur kroppen. Att inse att ens son i årskurs fyra inte åt eller gick på toaletten på flera dagar för att han inte förstod var toan var eller hur det gick till i matsalen, får en att börja undra vad man utsätter sina barn för! Har vi verkligen gjort det rätta? Tagit dem från allt de känner till och känner sig trygga med till detta? Och det finns dagar då jag fortfarande tvivlar men för det mesta känner jag mig lyckligt lottad och övertygad om att vi ger våra barn något de kommer att ha stor nytta av resten av livet.

Det är sjätte dagen i skolan och som varje morgon kliver två gråtande barn ur bilen. Jag kramar dem hårt, hårt och ber inom mig att de ska få en bra dag. När jag sätter mig i bilen så känner jag mig hopplöst ensam, tårarna kommer och jag längtar redan efter att få hämta dem halv fyra. När jag kommer hem så skickar jag ett mail till skolans “counslers”. Det finns 7 stycken sk counslers på skolan, och de arbetar först och främst med elevers välbefinnande och fungerar som support till lärare och föräldrar. Efter att jag skickat mitt mail sätter jag mig på cykeln och cyklar, som jag har gjort varje dag, till skolan för att få byta några ord och se Milo och Neo på rasten.

Neo vet att jag sitter i matsalen och han vet att han kan sitta med mig, men han vet också att han inte behöver om han kan sitta med några andra. Jag ser honom och hoppas, hoppas att han går förbi mig men inte…vi byter några ord och jag ser att han är ledsen och jag försöker att vara hurtigt positiv. Men så kommer counslern gående med en kille, hon kommer fram till mig och Neo och säger: ”Hi Neo, Id like to introduce Julien to you, he is new to the school like you”. Hon hälsar kort men vänligt på mig. De samtalar och går efter maten ut ur skolmatsalen gemensamt och mitt hjärta jublar!

Milo fångas upp i matsalen och får hjälp med att beställa mat och läraren ser till att han får fler buddies som ska guida honom.

På fredagen träffar jag några mammor från skolan på ett vinmingel och dagen efter ringer det på dörren och ett gäng killar och tjejer frågar om Neo vill komma ut med dem. Jag vill helst av allt kasta mig runt halsen på dem och krama dem, men det skulle nog inte falla så väl ut! Neo hänger med och på måndagen går han förbi mig i matsalen med ett litet försiktigt, osäkert leende och sätter sig vid ett stort bord med en massa kompisar. Jag cyklar hem och gråter av både sorg och glädje. Skolans counsler söker upp mig och talar om att hon har koll på Neo och att hon kommer att följa upp honom; ”He is actually a very popular kid, he just needs to find his group of friends” Vi har efter detta haft möten och fått kontinuerliga rapporter om hur det går. Fantastiskt!

Milo har kämpat på och uppvisat fantastiska egenskaper, han har tagit kontakt med klasskompisar och hängt på dem på rasterna. Han har verkligen bitit ihop och jag har märkt att han har låtit Neo få ta plats och åsidosatt sin egen oro, älskade unge!

Utan support från människor i samma situation och utan support från skolan, så hade allt varit så mycket svårare. Jag, vi, har fått så mycket stöd och blivit så väl mottagna av den svenska kolonin såväl av de utländska mammorna. Alla vet hur det är att vara ny och jag måste säga att jag är så tacksam för detta!

Ganska tidigt träffade jag Claudia (!!!!) och hennes barn, samt Anna och Kjell med familj. Den support och pepp de gav oss i början var fantastisk!! Att få komma hem och äta bullar hos dem på kvällen och ge oss något annat att tänka på är så värdefullt! När vi satt på kartonger i vårt hus och åt, så fanns det mysiga soffor och tända ljus hos dem. Tacksamhet.

Ja nu blev det kanske ett litet för långt inlägg denna gång, så jag hoppas att ni har orkat läsa. Detta första inlägg kom att handla mest om skolstarten för att det är en så stor del av att flytta utomlands, barnen måste må bra för att man själv ska må bra. Men nu är jag igång och har bara skrapat på ”Kinaytan” så jag hoppas att ni orkar följa med på vår resa!