Förstår inte hur tiden kan gå så fort… Men herregud vad intensivt det är just nu, framförallt håller jag på att fixa med det sista inför SWEAs 40års fest här i Peking som går av stapeln nu på lördag 11 maj. Jag är ansvarig för kvällen tillsammans med Claudia. Hur som haver så har jag hunnit med att agera cheerleader på Track and field day för middle school (mellanstadiet) och varit och hejat på Milo när han tävlade på en annan skola. Har även varit på “vårt” barnhem, och en fantastisk utflykt till en gammal by, men det måste jag berätta mer om framöver.

Vi har också haft påsklunch och målat en “tavla” inför SWEAs 40 årsfirande, jag har varit på intressant lunch hos en kinesisk kvinna som jag inte känner så väl, men mötte en del intressanta kvinnor, kul. Dessutom har det varit 1 maj ledigt, och jag har varit på muren med Claudia och hennes mamma för att fira Claudias födelsedag. Vi fick också en familjehelg med pappa David och passade på att besöka ett superfint museum här i närheten.

Sedan har ju såklart det vanliga livet tuffat på, med läxor, duschtjat och tonårsdiskussioner. Det är inte så lätt alla gånger att vara ensam med alla konflikter och framförallt med allt tjat som det känns som att jag får ägna mig åt. Just nu är David i Sverige och då tappar vi dessutom helgen, som ska råddas med aktiviteter, diskussioner om speltid och matlagning. Man kan tycka att mina dagar är lyxiga utan förvärvsarbete, och det är dem på många sätt! Jag försöker att fylla dem med meningsfulla saker som socialt umgänge, träning (rullskidorna går varma), SWEA arbete och engagemang i skolan. Nu ska jag ju dessutom börjat plugga kinesiska. Men från det att jag åker och hämtar killarna på skolan klockan 15.00 så är det full rulle minst sagt, aktiviteter, matlagning och läxläsning och allt annat.

I grund och botten är jag så otroligt lycklig och priviligerad att få vara så här mycket med mina barn, och det är faktiskt det bästa med allt detta! Sedan har vi baksidan med att vara föräldern som alltid måste vara “tråkig” och sätta alla regler (eftersom jag är ensam hela veckorna) och dessutom försöka vara positiv hela tiden, genom alla jobbiga stunder. Ibland blir jag så trött på hela situationen och känner mig bara trist och eländig och trött på mig själv! Det är tufft att peppa barnen när de har det jobbigt, och det har varit många jobbiga dagar, också för mig såklart! Att vara mamma måste vara världens bästa men också svåraste jobb! Jag börjar känna av att det varit en emotionell stress, och nu när saker börjar falla på plats så SAKTELIGA så märker jag att jag är trött. Då saknar man sin familj och alla sina vänner därhemma lite extra…tur att det dock finns ett nätverk av, framförallt, tjejer här som man börjar känna mer och mer, de behövs verkligen! Är enormt tacksam för att de finns!

Måste ju också berätta att Claudia bjöd in till födelsedagskalas i ljuvligt högsommar väder igår. Här är nu 25-32 grader varje dag och poolen har öppnat, det var nog den kortaste våren jag varit med om. Vi hade köpt en stor buske och en tavla till Claudia, så transporten blev med vår tuk-tuk…Roligt är att Claudias mamma och morfar är här också, morfar som fyller 100 år i september!! Helt otroligt!

På skolan råder det “graduation”, 12:orna har haft sin sista officiella skoldag som inleddes med en otroligt kul överraskning på rektorsexpeditionen; ballonger upp till taket! Gissa om de blev förvånade när de öppnade dörren på morgonen…Sedan följde parad genom skolan där alla elever och lärare går ut och hurrar och “highfivar” studenterna. Nu har de 3 veckor av exams framför sig och sedan väntar avslutningsceremonin. Det är väldigt annorlunda och roligt att få uppleva detta, men oj vad mycket elände som också är förknippat med denna “studenten”. De kinesiska föräldrarna och framförallt de koreanska har enorma krav på sina barn och ofta en utstakad bana från förskolan. De förväntas komma in på de fina universiteten, som deras föräldrar valt….Ett självmord har ägt rum, en flicka har tydligen hoppat ut från fönstret för att hon inte kommit in på förväntat college. Så otroligt overkligt och sorgligt! Men kulturen är annorlunda, de flesta på skolan har extra lektioner varje dag efter skolan och ligger många gånger ett år före i utbildningen. Föräldrarna betalar dessutom MYCKET pengar för skola och extra utbildning. Just nu lever jag i “Tiger mom” (omtalad bok från 2011) världen och är bara en liten hundvalpsmamma…Något är väldigt fel om man som barn tar livet av sig för att ens föräldrar är missnöjda med universitets antagningen, för det är ju dessutom inga dåliga skolor de kommer in på, och även om det nu var det…så är det ju INGEN som helst anledning att släcka sitt unga liv. Sorgligt sorgligt.

En “rolig” sak hände mig häromdagen; en kinesisk mamma, från Milos 4:e klass, kom fram till mig och började prata. Hon och hennes man pendlar mellan USA och Kina för att sonen ska få den bästa utbildningen och internationell exponering. Nu var hon missnöjd med att de får så lite läxor i skolan, och ville ha min syn på saker. Milo har ju kämpat på med skolan och det går bättre och bättre, men det är tufft…Hur som haver så var hennes fråga: “So Mrs Stenstrom what university have you planned for Milo? Are you planning for Ivy school?” (note Ivy Leauge skolor anses vara de bästa colleges i USA och väldigt prestigefyllda) Gissa om jag satte kaffet i halsen och fick svälja skrattet! Herregud jag är glad att vi börjar hitta på skolan och att läsningen sitter….! Ja olika är synen på saker och ting. Jag tror hon blev minst sagt chockad av mitt svar, att vi inte hade några planer utan att det skulle Milo få bestämma själv OM 6-7 år! Givetvis så önskar man ju att barnen skaffar sig en bra utbildning, men de måste ju själva få hitta sin “grej”. Ja nu måste jag cykla till affären, ikväll är det bokklubb hemma hos mig så jag måste förbereda lite för det!