Cuandixia, en tidsresa.

Vi sitter tillsammans i minibussen som tar oss fram på slingriga vägar, allt högre upp i bergen. Utsikten är vidunderlig! Men ibland vill man faktiskt inte titta nedåt, det är högt och vägen är smal. Det slår mig varje gång hur vacker naturen är runt omkring Peking, med sina höga berg och mängder av odlingsterasser. Men det slår mig också hur otillgänglig den är, hur enormt svårt det måste ha varit att förflytta sig här innan riktiga vägar fanns. Man blir också förundrad över hur de lyckas bygga och odla i denna bergsterräng.

Nåväl efter nästan 3 timmars färd på motorväg och sedan slingrande serpentinvägar är vi så framme…Cuandixia, en väldigt gammal by som nu existerar under statligt beskydd.

Cuandixia grundades redan under Ming Dynastin (1368–1644) av ett folk som kom från ShanXi provinsen, och blev ett fäste som låg väl placerat på vägen till Peking. Här handlades med kol, päls och spannmål. Alla som bott och fortfarande bor kvar i byn delar samma efternamn “Han”, vilket innebär att de delar samma anfäder. Ming dynastin är den sista dynastin i Kina som leddes av Han kineser.

Här i Cuandixia har husen stått pall för hårda bitande vindar och heta torra somrar i flera hundra år! Runt om i den lilla staden ser man sniderier och stenskulpturer som stammar från Ming och Qing dynastin. Tanken svindlar faktiskt. Ett exempel på hur viktigt det var, och är, med utsmyckning och symbolik är att stenplattorna som ligger på gatorna är av röd eller grön sten om de leder till de rikaste familjernas hus, sniderier runt ingångarna har stort symboliskt värde och visade också på vilken status man hade.

Vi har med oss en svensk/ kinesisk tjej som har blivit vän med ett äldre par i byn och hon tar med oss till deras hem. Deras släkt har bott i samma by, i samma hus i 17 generationer! Tänk, så otroligt häftigt! Jag blir så otroligt imponerad av detta par som tills för bara två år sedan hade tidningspapper till fönster, nu har de glas. Kan inte låta bli att tänka på min egen mamma och pappa. Vintrarna här upp är skoningslösa! Alltså det är så kallt, och här bor de i ett enkelt stenhus. Elektricitet har de haft ett tag men inte så länge. I sovrummet, som består av en familjesäng av sten och trä, väldigt traditionell, eldar man under sängen för att få värme (se bild så ser ni ett mörkt hål). Courtyarden (traditionell hustyp) består av ett pyttelitet kök, ett rum med deras säng, ytterligare ett rum med en säng som de hyr ut om man vill övernatta och en stor sal som förmodligen användes vid samlingar och för att äta. Nu ägs salen av staten. Toalett finns inte, utan staten har byggt nya enkla toaletter i byn som de boende använder, dusch finns inte. Man ska också veta att såhär, fast betydligt mindre bor många i Kina, särkilt ute på landsbygden. I ingången till parets hus finns flera hundra år gamla målningar som man satt lite skyddande plast över.

I sitt minimala kök lagade de mat till oss 11 personer, olika maträtter och de klassiska pannkakorna som maten rullas in i, så gott. Frun ville inte vara med på bild och smet hela tiden. De var så söta och så glada att vi var där, då fick de en liten inkomst. Deras hus var ett av de “stora och fina” husen i byn och ovanför deras sk courtyard ligger ett större hus där de äldre släktingarna bodde, det var ju väldigt stora familjer och säkert en och annan tjänare i de rikaste familjerna. Nu har staten köpt det och gjort det till ett litet museum, så hemmet står kvar precis som det såg ut. Utsikten från huset är underbar. Alltså för en människa som jag som älskar historia är detta så fantastiskt, jag tänker under vilka enkla förhållanden och under ständig oro för plundrare, kejsarens soldater och tatarer de måste ha levt. Men också hur duktiga de var, de tecknade, skrev, snidade och odlade samt idkade handel. Ibland är det så trist med språkbarriärer, tänk om man kunde frågat detta par om hur livet var när de var unga?

Ovanför den lilla byn finns ett tempel, med perfekt utsikt över omgivningarna. Det är så vackert och man blir ödmjuk av anblicken av alla berg som omger platsen.

Innan vi begav av oss av mot Peking och den moderna världen igen, så köpte vi mandlar, honung och frukt från de lokala bönderna. Vi väckte uppmärksamhet vill jag lova, ett gäng bleka svenskor…men som alltid många glada skratt, trots språkförbistringen. Vi rullar ut ur byn med många glada tillrop och ser efter några timmar Pekings skyskrapor och motorvägar, vilka kontraster!