Igår var det International Day, en av mina favoritdagar på skolan! Tanken med dagen är att fira mångfalden på skolan, och att dela med sig av sin kultur. Dagen började med, som så ofta, med hög musik när vi kom till skolan. Sedan hade alla klasser någon form av aktivitet i “international day spirit”. Jag var i Milos klass och hjälpte till att översätta matte-termer till olika språk. Kanske inte den roligaste aktiviteten men det var trots allt mattelektion. Barnen fick planera hur de skulle gå till väga, vilka som skulle göra research, ta fram flaggor mm. Det är en sådan lyx att de bara är 18 stycken i klassen, och roligt att få vara med och se hur engagerade alla barnen är. Andra klasser hade andra aktiviteter, en del bjöd på mat eller hade föredrag om olika länder mm.
På eftermiddagen gick den stora paraden av stapeln, med musik, trummor, liondance, tal och den gemensamma skolsången. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men det är faktiskt en fantastisk känsla att få vara en liten del av en sådan mångkulturell gemenskap. Både lärare, föräldrar och skolledningen tar på sig sina nationaldräkter eller något som symboliserar deras land. Mannen med obefintligt hår och i den engelska kavajen är Mr Hurworth, som är Head of School, och en fantastisk sådan! I år syntes våra svenska färger lite extra, nu är vi ju tre familjer på skolan, 7 barn sammanlagt, kul!
Efter paraden är det en eftermiddag och kväll fylld av aktiviter på hela skolan. Olika länder har montrar, vi har en gemensam Europamonter bestående av 10 länder som vi startade förra året. Vi är ju inte så många européer på skolan. De olika montrarna bjuder på mat och godsaker, har tävlingar och sprider kunskap om respektive land. Kina och Korea har såklart massa saker, de har stora varubilar som rullar in med grejer.
Det bjuds också på uppträdanden i form av sång och dans. Det är så många barn, lärare, personal och rektorer, alla minglar och vi slet som djur i vår monter. Givetvis hade vi satt upp en bild på Greta Thunberg på vår Sverige tavla, hon har varit i fokus även på vår skola det sista. En av Milos sk units just nu handlar om miljön och de har diskuterat och gjort affischer om miljön och om olika människor som arbetar med miljöfrågor. Det pratas mycket om miljön i skolan och det görs ständigt förbättringar i skolmiljön som att släcka ner i vissa korridorer vissa dagar och att all plast byts ut mot annat material där det är möjligt. Vi höll således vår monter plastfri sånär som på ballongerna, men de går att återanvända!
Hur som helst så hade vi en fantastisk dag i mångfaldens tecken och jag är så glad att barnen vistas i en miljö där rasism inte förekommer och där det går så många olika barn med så olika bakgrund och kulturer. Vi avslutade hela kvällen med att vårt Europa team beställde hem pizza och drack vin. Lyckad dag och kväll för både barn och vuxna, och ytterligare några nya vänner att lägga till i telefonen.
Vilken resa vi har haft till norra Vietnam, wow så mycket vi hann med på våra 8 dagar! Killarna tyckte att det var “deras värsta resa ever” förutom vår cruise och ett av hotellen vi bodde på. Jag och D tyckte dock att det var toppen, men visst mycket strapatser och lite tuffa dagar, och nätter blev det…
Vi har ju haft sk Golden Week här i Kina, dvs kinesernas andra stora ledighet efter kinesiska nyåret. Veckan innefattar Nationaldagen 1 oktober som firas ordentligt. I år var det dessutom 70 år sedan Folkrepubliken Kina skapades av Mao, och gissa om det har firats! Hela Peking har stängts av veckor innan för att genomföra övningar, militärparader, dansare, fyrverkerier och flyguppvisningar, ja herregud vad det har förberetts. Förbjudna staden har varit stängd i en vecka och nästan alla barer och restauranger stängdes i några dagar.
Hela Peking har smyckats med mer blommor än vanligt och röda flaggor vajar överallt! Verkligen överallt! Det är faktiskt jättefint. De är otroligt duktiga på att plantera och dekorera på alla offentliga platser här i Kina. Nästan hela motorvägen från flygplatsen in till stan kantas av säsongens blommor. Det byggs stora monument av växter och blommor på torg och vid viktiga platser.
Nu missade ju vi hela detta firandet eftersom vi var i Vietnam. Men jag hade ändå hört att man absolut inte kom åt eller ens fram i närheten av festligheterna som vanlig dödlig människa, så vi har istället sett på filmsnuttar och WeChat inlägg i det oändliga, och konstaterar att fira med pompa o ståt det kan Kina!
Nedan är lite bilder från i måndags, alltså en vecka efter firandet, då jag och David åkte in och tittade på det som fanns kvar av festligheterna.
Men nu till en kortversion av vår underbara resa, iallafall enligt mig, till Vietnam.
Vi gillar ju att se oss om när vi reser så det blev ganska mycket transport under dessa dagar. Men vilket fantastiskt resmål norra Vietnam visade sig vara…
Vi började i den otroligt intensiva staden Hanoi, så mycket människor och mopeder! I Hanoi bor det ca 8,5 miljoner människor och på gatorna rullar 5! miljoner mopeder. I hela Vietnam bor ca 96 miljoner människor, så många mopeder blir det.
Vi hade bokat en guidad tur i Hanoi som bjöd på tempelvisit, lokala matställen, cykeltur och en promenad på de berömda tågspåren. Hanoi är en otroligt intensiv och myllrande stad, som ett levande museum, så mycket att se och uppleva hela tiden.
Vi avslutade dagen i Hanoi på en härlig takterass med utsikt över hela staden och njöt av god mat och en vidunderlig solnedgång innan det var dags för resans första strapats….nämligen nattåg till Lao Cai för vidare resa till Sapa. Ja det var ju en upplevelse såklart! Alla i familjen sov utom jag. Tåget guppade, gnisslade och gungade fram i sakta mak och stannade på väldigt många stationer. Men det var en hyfsat fin kupé med rena lakan. Toaletten däremot, den undvek vi. Väl framme, 05.30, skulle vi bli mötta av en guide som skulle ta oss till ett “small but clean hotel” för frukost och dusch. Ja small var det, men clean – absolut inte! Det luktade apa och var super ofräscht, ingen ville duscha. Frukosten bestod av en stor bit vitt bröd, ägg och smör och starkt vietnamesiskt kaffe. Vi var väldigt glada när vi fick lämna detta stället. Första stoppet var en lokal marknad, och såååå fantastiskt det var!
Denna del av resan hade ju jag sett fram emot extra mycket och den levererade verkligen. Marknaden var liten och besöktes endast av lokal befolkningen och av en av Vietnams minoritetsgrupper, kallade Flower H’mong för sina färgstarka, handgjorda kläder. Det var så vackert!
Alla var så vänliga och tyckte nog att vi var ett roligt inslag, Neo var den som väckte mest uppmärksamhet. Så medan solen sakta steg på himlen så njöt vi av denna färgprakt och av allt som man kunde köpa; från vackra broderade barn-bärsjalar, grisknorrar, hönor, grönsaker till paddor. Jag älskade verkligen att gå här, så mycket fint klädda kvinnor, i handgjorda kläder, minutiöst broderade. Jag tog så mycket bilder, så håll ut, det blir kanske lite väl många, men det är så svårt att välja ut.
Just upplevelser som denna är det jag gillar mest när vi reser, och då jag känner mig så enormt lyckligt lottad – att få gå på en liten lokal marknad uppe i norra Vietnams bergstrakter….
För barnen är dessa delar av våra resor inte alltid det de älskar mest, så jag försöker varva våra upplevelser något sånär. Så efter en dag som denna med nattåg och mycket “kulturupplevelser”, så hade jag bokat ett fantastiskt hotell, för jag visste ju vad morgondagen skulle innebära, nämligen en hel dags trekking och sedan homestay i en liten by.
Hotellet vi bodde på var precis så fint som det såg ut när jag bokade, med en pool utan dess like och med vidunderlig utsikt över bergen. Vi njöt i fulla drag och åt gott och framförallt sov gott! Jag måste bara lägga upp lite bilder på detta hotell för det var så fint.
Så efter en god frukost dagen efter, mötte vi upp med vår lokala guide, Meiy från minoritetsbefolkningen Red Dzao, som bär röda huvuddukar eller om de är äldre oftast större röda mössor. Meiy möter oss i lobbyn och vi hälsar och jag känner att två olika världar möts. Tänk att vi ska trekka med en kvinna från en minoritetsstam!
Så fort vi ger oss ut på gatan sluter flera andra kvinnor från olika stammar upp runt oss. Alla vill följa med. Till slut bryter till och med ett mindre handgemäng ut och två av kvinnorna puttar undan en tredje. Till slut kommer vi iväg. Vi får sällskap av två kvinnor från stammen Black H’mong.
Det blir en fantastisk dag, men lång. Vi vandrar längs risfält och genom små byar med fantastiska vyer. Meiy berättar och våra två följeslagare gör fina blommor av gräs åt oss och hjälper oss över bäckar och avsatser. Man lär sig mycket genom att få samtala en hel dag medan man saktar vandrar i otrolig miljö, där det känns som att tiden stannat.
Vår lilla guide, som är så kort, går med otroligt lätthet över stock o sten, hon verkar inte varm eller andfådd trots att det är 28 grader och hög luftfuktighet. De verkar oberörda alla tre, en t o m skapar ett lingarn-nystan medan vi går.
Jag får veta att Meiy är 35 år, att hennes barn går till skolan som ligger 1,5 timmes gångväg bort, 3 timmars promenad varje dag. De är 8 och 12 år. Själv har hon gått i skolan tills hon var 14. Hon blev bortgift vid 18 års ålder i ett arrangerat äktenskap. Hennes man dricker gärna och är inte alltid hemma på kvällarna. Nu när hon vandrar med oss måste barnen själva laga mat, för pappan är tydligen inte där. Hon syr fantastiska saker och har gjort allt hon har på sig själv. På vintern är det så kallt så de har på sig allt de äger för att hålla värmen, och husen ser så bristfälliga ut så jag kan inte förstå hur de klarar sig. Hon säger att de måste elda dygnet runt på vintern. Jag undrar vid flera tillfällen vad hon tänker om oss.
Som så ofta när vi reser slås jag av hur mycket kvinnor över hela världen kämpar, ofta tjänar de pengarna med extra arbete men de tar också ansvar för familjen och barnen. Meiy går flera timmar till marknaden när hon ska sälja en höna för att få pengar, eller som när hon ska guida. Hon har själv lärt sig engelska just för att kunna guida i takt med att allt fler turister kommer till Sapa. De odlar allt de äter på en liten jordplätt och äger några risfält. Här tar man djungel och omvandlar till risterasser, vilket tar ca ett år för en terass. Man får ta mark som ingen odlar på och kalla sin. Befolkningen här odlar endast ris för eget familje bruk, inte mer. De äter ris tre gånger om dagen. Kyckling, grönsaker och fisk förekommer medan gris är för festliga tillfällen. Hennes familj hade en oxe men den frös ihjäl för två vintrar sedan. Ofta tar man in oxen i sitt boningshus över vintern för att den inte ska dö. Efter att ha sett hur husen ser ut, förstår jag inte hur det ens är möjligt. Men en oxe är värd otroligt mycket pengar och fungerar som en buffert.
Överallt på vägen försöker kvinnor sälja sina hantverk, jag vill gärna köpa men har blivit varnad. Köper man av en så måste man köpa av alla i klungan annars blir det bråk. Och så vet jag ju att jag “måste” köpa av de två kvinnorna som följer med oss. Jag gör det gärna, det är deras inkomst och det kostar så lite i förhållande till vilket arbete som ligger bakom. Men vi har inte så mycket kontanter med oss. Meiy berättar att för 5-6 år sedan fanns här få turister och inga kvinnor som följde med för att sälja sina saker.
Vid ett tillfälle så hamnade vi på ett viloställe utanför en by och där satt en ung, fantastisk vacker flicka på bänken bredvid Neo. Det skiljde nog inte så många år mellan dem, men genom att hon hade stora silverörhängen i öronen så förstod jag att hon var gift redan. Ni ser henne på en av bilderna ovan, och åter tänkte jag på hur enormt olika deras liv är. Man gifter sig (blir bortgift) fortfarande inom “sin stam” men det händer även att någon, vid enstaka tillfällen, gifter sig med med en man eller kvinna från en annan stam. Jag undrar för mig själv om jag ska berätta att man i Sverige kan gifta sig med någon av samma kön och dessutom skaffa barn tillsammans. Men jag bestämmer mig för att inte göra det.
Så efter sex timmars vandring var det då dags för homestay….
Det blev en underbar kväll med fantastisk utsikt och god hemlagad mat, men såklart väldigt enkelt och lite kyligt. Vi hade ju bara med oss en varsin liten ryggsäck med det allra nödvändigaste. Vår fina guide Meiy bodde också över och vi fick en fin pratstund tillsammans.
Nästa dag vandrade vi endast i tre timmar och återvände till Sapa för att hämta våra väskor på hotellet. Sedan väntande en låååång bilresa tillbaka till Hanoi.
Våra sista dagar tillbringade vi i Bai Tu Long Bay på en s.k junk boat. Det blev en fantastisk avslutning på våra dagar i Vietnam. Jag hade läst att Bai Tu Long är mindre turistigt än Ha Long Bay och så var det verkligen! Bitvis var vi helt ensamma kändes det som. Vår guide berättade att i Ha long Bay cirkulerar 700 båtar dagligen med turister medan det i Bai Tu Long endast cirkulerar 100 båtar.
Vi blev så uppassade av den härliga besättningen, som dukade vackert, gjorde goda drinkar, serverade och bara var så trevliga! Ombord fanns kapten, mekaniker, bartender, servitör, kock och en guide! För oss 4 personer….Ja det blev en lyxig avslutning på denna resan! Jag njöt i fulla drag men måste nog ändå säga att dagarna i bergen gjorde starkast intryck på mig, vilket jag ju tänkte när jag bokade resan. Tyvärr avslutade jag för min del, hela resan med en liten magåkomma, det var första gången i mitt liv som jag var tvungen att kräkas över relingen medan vi var på utflykt till en flytande fiskeby. Inte supercharmigt.
Den här fiskebyn var väldigt speciell, den låg helt gömd i en “lagun” omgiven av höga berg. Husen flyter på plasttunnor, tidigare flöt de på frigolit men det är nu förbjudet pga miljöpåverkan. Överhuvudtaget är det väldigt rent i Bai Tu Long. Regeringen har, tillsammans med turistnäringen, satt hårda regler, så alla i besättningen plockar allt skräp de ser i vattnet och på stränderna, och vi fick inte ta med oss några plastflaskor ombord. Jag blir väldigt glad av detta, tänk om hela Asien börjar reglera sin plastkonsumtion, vilken skillnad det skulle bli!
I denna lilla fiskeby odlar de pärlor i ostron samt förvarar fisk de fiskat, som då håller sig fräsch i veckor, i stora havsbassänger. Byn är skyddad och initierad av regeringen som vill att fiskarna och deras familjer ska bo tillsammans i en skyddad omgivning för att vara säkra för stormarna. De lever verkligen enkelt och har inte dagens moderna utrustning för att kolla väder etc. Oftast är de ute och fiskar i flera dagar för att sedan återvända till sin flytande by. När de har fyllt sina havsbassänger levererar de fisk in till fastlandets hotell och restauranger.
Får ni tillfälle så res gärna till norra Vietnam och Sapa, än så länge känns det genuint och relativt orört, men som överallt går utveckligen fort fram och man undrar hur de som är tonåringar idag kommer att leva sina liv i byarna, vill de ens bo kvar?
Hoppas att ni orkade med hela denna reseberättelse, tills nästa gång!
My Swedish life in China 