Sitter just nu i ett hotellrum mitt i centrala Kuala Lumpur och tittar ut över välbekanta gator. Oväntat. Hade planerat att mitt nästa inlägg skulle handla om vår resa till Bali, men som ni säkert har noterat har andra saker tagit över vår vardag, nämligen 2019-nCoV, a k a Corona viruset….Saker och ting har verkligen ändrats, från en dag till den andra lever vi i en enorm ovisshet, ena dagen känner jag mig lugn och andra dagen orolig. Hur är det då att ha Kina som sitt hemland mitt i detta utbrott av ett dödligt och oerhört smittsamt virus?
Min första känsla är att jag är imponerad, imponerad av hur Kina och dess befolkning, kineser och icke kineser, hanterar detta. Givetvis är oron stor och i skrivande stund vet vi fortfarande inte så mycket om viruset. Dagens siffra är 24441 konstaterade smittade, 23260 misstänkta fall, 968 kurerade och 493 döda av 1,5 miljarder människor. I Beijing har vi 253 konstaterade fall, 1 dödsfall och 24 kurerade.
Hur vet jag detta, jo vi kan följa siffrorna via WeChat (blandning av Facebook, instagram, swish och whatsup), vår främsta kommuniktions- och betalningskanal. Här har en ny flik lagts till sedan en vecka; ”Health”, där siffror listas per provins och stad, information om vart du vänder dig vid misstanke om smitta, telefon nummer, sjukhuslistor, symptom beskrivningar m.m m.m. Tyvärr är allt på kinesiska, men vi ha mängder av WeChat grupper att gå med i och som ständigt postar info på engelska. Det är också en av anledningarna till att jag är imponerad. Via dessa WeChat grupper kan man få svar på mängder av saker, alltifrån viktig information om flyg, antal smittade till vilka affärer som levererar mat. 
Jag är också imponerad av hur Kina som land hanterar detta, givetvis med res. att jag inte har alla fakta. Men i dessa dagar när alla återvänder från den största högtiden i Kina då flera hundra miljoner människor reser, och smittspridningen är enorm, genomförs hälsokontroller på ALLA passagerare som anländer Beijing. På tågstationen står vårdpersonal och ambulanser redo. Alla som misstänks vara smittade, har besök Wuhan eller visar symptom förs till någon av de 101 speciellt utrustade feberklinikerna runtom i staden. På flygplatsen likaså. Man sprutar desinfektions medel i husområden, på allmänna platser och i tunnelbanan som desinficeras en gång i timmen. I vårt husområde tar de tempen på alla inpasserande, och endast boende släpps in, inga gäster tillåts och mataffären levererar hem maten. I lägenhets komplexen knackar de dörr och erbjuder assistans åt de som tror sig ha fått smittan, eller som känner sig sjuka samt tar tempen på alla. Allt för att bryta smittkedjan.
Detta kanske låter märkligt, och på ett sätt, ja, för vi är inte vana vid detta, men det är ju faktiskt bästa sättet att minska spridningen. Detta Corona viruset har ju visat sig vara väldigt smittsamt och siffrorna skulle mycket väl kunna skena iväg. Varje person som har smittan smittar i sin tur 3,5 personer enligt vad man tror just nu, så 24441×3,5=85543×3,5=299402×3,5=1047907×3,5=3667677×3,5= ja ni fattar grejen…
Vi uppmanas ständigt att tvätta händerna, undvika folksamlingar och hålla oss inne samt att gå i s.k. ”själv karantän” när vi återvänder från utlandet eller resor utanför Beijing. Ingen får återkomma till arbetet innan 14 dagars karantän. Alla skolor är stängda på obestämd tid. Detta innebär att Beijing är en spökstad. Det är tomt på gatorna, gator som annars är överfulla med folk, bilar, cyklar och mopeder. De flesta restauranger har stängt eller har begränsade öppettider, alla turistattraktioner har stängt. Människor ombeds arbeta hemifrån i mesta möjliga mån. De som är kvar i Beijing, och vågar, njuter av folktomma parker och cykelvägar. Men många, många har lämnat. Av våra svenska vänner är inte många kvar. Många har också gjort som vi, ”förlängt semestern”. Vi har vänner som är i Vietnam, Boracay, Thailand och några här i Malaysia. Många företag har evakuerat sina anställda eller familjerna. Vi har ännu inte bestämt hur vi ska göra. Dessa dagar då alla återvänder är nog lite kritiska, och det hade varit skönt att vänta ut den värsta ”returstormen”.
Vi har tur som kan bo på hotell, och ha det bra i vårt ”exil-liv”, många kineser (och andra) har det inte lika förspänt som vi. Inte nog med oron att vara i stormens öga för att de inte har råd eller möjlighet att tas sig någon annanstans, många har också små företag/ rörelser som totalt avstannar och de har ingen inkomst.
Vi kan njuta av Kuala Lumpur och att få träffa vänner här, men det har en dålig bismak. Det känns väldigt sorgligt när vi ser på nyhetssändningarna, och får rapporter där vi hör hur människor kämpar för att få bukt med detta. Många jobbar timmar i sträck och har inte fått åka hem till sina familjer, på årets enda stora ledighet. Det känns jobbigt att inte veta om barnens alla klasskamrater kommer tillbaka friska och med sina familjer vid god hälsa. Många barn är såklart jätteoroliga. Milo är orolig till och från och vill gärna höra rapporter. Här i Malaysia känner vi oss trygga men det finns inte en enda ansiktsmask eller desinfektionsmedel att köpa, det är slutsålt överallt!
Barnen började sin onlineskola i måndags. Det innebär att alla lärare lägger upp uppgifter relaterade till dagens schema på elevernas plattformar, t o m gympalärarna lägger ut aktiviteter. Det tas närvaro och uppgifter ska lämnas in. Lärare och elever sitter utspridda över hela världen, så INTERNATIONAL school har verkligen fått en bredare innebörd. Vi hade ju såklart inte med oss datorer till Bali, förutom Neo, så denna blogg skrivs på min telefon och lite med hjälp av Neos dator, så om det blir konstigt så är det pg a detta.
David sitter i många telefonmöten och försöker se när han kan få igång produktionen, tyvärr är många av bilindustrins underleverantörer i Wuhan. Wuhan är, som ni säkert sett, totalt stängt. Inga transporter, vare sig flyg eller tåg får komma in. De enda som släpps in är vårdpersonal samt förnödenheter. Många byar runtom i Kina har isolerat sig själva och gjort egna vägblockeringar i form av träd och grushögar. Detta gör att många inte kan återkomma till sina arbeten och hem i Beijing och andra städer. Vänner har rapporterat hur deras Ayis (hjälp i hemmet) inte kan lämna sina hembyar, och när de väl kan så måste de stanna hemma i 14 dagars karantän.
I skrivande stund lämnar fortfarande vänner och lärare Beijing, medan några återvänder. Ovissheten är stor och vi vet inte riktigt hur vi ska göra. Det cirkulerar många videos om viruset och det känns som att vi får all information vi behöver och blir upplysta konstant. Regeringen är, för allt vi vet, öppna och transparenta med sin information. De sparar inte på insatserna. Jag blir verkligen ledsen för alla bilder som cirkulerar på kineser som äter konstiga saker, det är inte vardagen för de flesta kineser, men visst förekommer det.
Men kineserna är som vi, de är också rädda, rädda för viruset, rädda om sina nära och kära och gör allt för att hjälpa! Jag är som sagt imponerad av allt som görs, alla som hjälper, alla som bryr sig och effektiviteten i detta landet som heter Kina. Visst sitter jag trygg utanför stormens öga men vi har vänner och människor som betyder mycket för oss i landet och såklart våra katter, och vårt hem.
Och just nu kan vi inte återvända.
Vårt flyg har just blivit ändrat för andra gången och enligt info så är alla flyg inställda till Kina, så nu ska jag reda i detta och se vad som händer….Jag bifogar några bilder jag har fått av vänner eller som postats på olika grupper som jag är med i. Bilder av tomma gator, budskap om att hjälpa och vara hoppfulla på hus i Wuhan, bild från sjukhus i Beijing som är helt tomt, bild från post om att vår skolas föräldrarförening samlat in pengar och att mataffärer har mat i hyllorna….många positiva saker trots stormen som råder.
My Swedish life in China 