I stormen

Solen lyser från en klarblå himmel och luften känns frisk och ren. Jag har just kommit tillbaka från min dagliga långpromenad, och min enda “egentid” på dygnet just nu. Sedan en dryg vecka är vi tillbaka i Peking och vårt hem. Vårt välbekanta hem, våra katter, våra välbekanta gator och vakterna som ler när vi passerar gaten, allt så välbekant, men ändå så annorlunda. Det är tystare. Det är ödsligare. Det är allvarligare.

Vi flög från Kuala Lumpur till Peking förra fredagen med Air China, ett av de få bolag som trafikerar Peking. Det var svårt att lämna KL efter underbara dagar där vi lyckats glömma viruset för perioder. Svårt att veta vad vi åkte till. Hur blir det när vi kommer till Kina? Ska vi verkligen åka?

Vi är i god tid på flygplatsen, för att vara säkra på att hinna med alla kontroller. De tog tempen på oss 4-5 gånger, vi fick fylla i en digital hälsodeklaration och information om vart vi varit och med vilka. Alla på flygplatsen bar mask, och några bar vita rockar eller plastregnrockar. När vi sitter vid gaten kommer en grupp som börja packa upp skyddsdräkter, duschmössor, skyddsglasögon och plasthandskar. De tar på sig dessa kläder och ser ut som tagna ur en film. Jag får en känsla av oro i kroppen, vi har ju bara munskydd, och mitt hemliga vapen, en spray med 99% alkohol! Här ska sprayas. Jag tittar på våra barn och undrar vad vi egentligen utsätter dem för, men de verkar fortfarande coola och vi får oss ett litet skratt när hela gruppen av vita minioner kommer in i flygplanet. Planet är bara halvfullt och vi kommer iväg i tid. Jag sprutar och vi desinficerar våra händer konstant, för engångsskull klagar inte barnen. Resan tar ca 7 timmar och jag tittar på film för att skingra tankarna och få tiden att gå, gillar inte att flyga nuförtiden. Det är ett nattflyg och som tur är kan killarna sova lite. Jag är som oftast vaken.

Så landar vi tidig morgon på Peking Capital Airport och aldrig har väl passkontroll, immigration och väskutlämning gått så snabbt. De har bemannat i stort sett samtliga stationer och slussar oss vidare i rejält tempo, inga folksamlingar. Givetvis tar de tempen och våra QR koder från hälsodeklarationen scannas innan vi får lämna gaten. Flygplatsen är öde, här som alltid är fullt av folk och ett himla liv. Nu dundrar konstant ett ödesmättat meddelande ur högtalarna om och om igen. Först på kinesiska och sedan på engelska. Budskapet är att vi ska undvika folksamlingar, bära mask och tvätta händerna. Det är också informationsskyltar överallt. Det vi inte vet nu är att om 12 timmar skärps reglerna rejält och obligatorisk karantän och anmälningsplikt införs. När vi kommer är det sk “självkarantän” som påbjuds.

Vår chaufför Mr Cheng möter oss, även han iklädd munskydd, precis som vi och alla andra. Jag kommer på mig själv med att tänka; “undrar vart han har varit?, vilka har han träffat?” och blir genast medveten om vilken konstig känsla som infinner sig. Jag får påminna mig själv om att han också är orolig, vilka har vi träffat? Vi hälsar glatt, han är alltid så glad, vår underbara chaufför. Vi går till vår bil som är parkerad precis vid hissen i p-huset, för parkeringen är tom. Helt tom! Sånär som på några vakter. Här inne ekar budskapet ännu mer ödesmättat.

Vid infarten till vårt område ser vi att det är mycket informationsskyltar, fler vakter och att vissa ingångar är stängda. Våra däck blir sprutade med något medel. Trots skyltar om temp check släpps vi igenom. Endast boende får komma in i området, inga besökare släpps in.

Vårt hus luktar klor, vår ayi Feng Mei har städat och desinficerat överallt. Så omtänksamt. Väl inne så blir vi glada att få träffa våra älskade katter och det är skönt att vara hemma. Glädjen är dock kort. David ska åka till Daqing redan dagen efter och sätta sig i karantän i två veckor. I Daqing är det lag att sitta i karantän.

Tillbaka i vardagen så kämpar vi med e-learning, ganska tufft att vara lärare till sina barn. Uppgifter och “lektioner” blir bättre för varje vecka och skolan jobbar hårt för att det ska bli så bra som möjligt. Är imponerad av hur fort de ändå har fått igång en skolverksamhet, med tanke på att vi hade lov innan allt bröt ut, och att lärare och elever befinner sig i olika tidszoner. Varje torsdag har vi möte med Head of School via länk, där vi kan chatta och ställa frågor. Det är MYCKET intressant att vara europeisk och svensk förälder i en massa av kinesiska och koreanska föräldrar, approachen är väldigt olika. Det är låååånga trådar i WeChat om hur skolan inte levererar antal timmar, att sommarlovet ska ställas in och det ena med det andra. Vi sitter ju i en väldigt ovanlig sits som ingen kunnat förutspå eller kan påverka. Alla måste ju jobba tillsammans för att det ska fungera. Som tur är finns det många kloka föräldrar också.

En höjdpunkt i veckan var när Milo hade en virtuell lektion med sin fröken och några klasskamrater, det var rörande att se glädjen och hur alla pratade i munnen på varandra. De spelade spel och pratade om hur alla hade det. Det blir ju väldigt ensamt att leva som vi gör just nu. Barnen har ju ingen att umgås med. Även för min egen del så är det bitvis tufft. Tufft att vara ensam. Mycket känslor och mycket ovisshet.

Jag har gett mig ut på en långpromenad om dagen för att rensa hjärnan och för att komma ut ur huset. Som tur är har jag fått gå ut. Många i Peking för inte lämna sina byggnader. Man får ett intyg när man har suttit dina 14 dagar i karantän. Sedan ett par dagar har de lättat på vissa karantänsregler i Peking för direkt inresande från utlandet. Men för resenärer, mest kineser, som kommit från andra delar av Kina är det 14 dagar i karantän som gäller. Ingen får gå tillbaka till sitt arbete utan att ha suttit i karantän. I lägenhetskomplexen knackar de dörr och noterar när man kom tillbaka från sina resor, man informeras om den strikta karantänen. De som bor i många delar av innerstaden får endast går ned i lobbyn eller strax utanför och hämta sin mat som de får beställa via Wechat. Det är en enorm logistisk insats som görs, och som fungerar. Det har påbjudits stränga straff för de som bryter mot karantänsreglerna.

Davids karantän innebär att han sitter inlåst på Sheraton i Daqing, de är tre gäster på hotellet, Volvo medarbetare. De får inte gå ut, rummet städas inte. Maten levereras tre gånger om dagen till rummet, macka i plast till frukost. Till lunch och middag har de fyra rätter att välja mellan. De får inte gå ned i lobbyn, men David har smugit ut i trapphuset och tränat genom att springa upp och ned. Det kommer fruktleverans en gång i veckan, häromdagen fick han en melonbit, fest! Ser på David att det tär på honom att sitta instängd i ett rum, utan frisk luft, riktig mat eller möjlighet att röra sig fritt. Nu har det dessutom visat sig att de inte har tillräckligt med material för att kunna starta produktion inom utsatt tid. Wuhan är en stad där många underleverantörer till bilindustrin finns. Men det har också varit flera fall av coronasmittade i omkringliggande byar som nu har stängts totalt pg a detta, så nu råder dessutom personalbrist. I Daqing är reglerna stränga, en per familj får gå ut var tredje dag för att handla, OM de har papper på att de har suttit i karantän. Vi försöker Facetima med David flera gånger om dagen, ikväll ska vi prova att spela uno ihop. David kommer att vara kvar i Daqing ända till slutet mars, då vi måste ansöka om nytt visum, så det blir en lång ensam vår. Jag och barnen i huset 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, blir nog många promenader…

I vårt område är det ganska ödsligt fast jag märkte i helgen att det var ganska många människor här. Alla svenska tjejer förutom jag och Jenny, är i Sverige, men nu hoppas jag att några ska komma nästa helg. Men vi hade lyxen att få komma hem till Jenny och äta semlor och enchilladas härom kvällen. Underbart. Egentligen var det väl inte riktigt tillåtet, men det är högst oklart för mig under vilken regel jag faller. Vi är tillräckligt isolerade, och kom dessutom direkt från ett annat land. Jag tänjer lite.

En av våra ingångar är stängd, och det är mycket informationsskyltar uppsatta. Vi måste lämna temp och visa vårt “resident card” när vi ska gå in. Inga leveransfirmor tillåts köra in, utan personalen kör ut alla paket, och från att ha varit väldigt få så har högen med paket stadigt vuxit.

Runt omkring är de flesta restauranger stängda, men några håller faktiskt öppet. Mataffären är öppen. När man ska gå in där måste man registrera sig med namn, tele nr samt ta sin temp. Vår lilla mataffär levererar och de är helt fantastiska! Vi kommunicerar via WeChat som har en suverän översättningsfunktion, men översättningen blir lite si o så ibland, vi har ju helt olika språkuppbyggnad och ordföljd. Det blir många bilder och messande fram o tillbaka, ibland får man fel grejer men de kämpar så otroligt och jag är tacksam att slippa gå till affären. Häromdagen aviserade de att de ska hålla stängt varje förmiddag för desinfektion, då det har varit en person i affären som sedan diagnosticerats med viruset. Jag tror att risken att få viruset är otroligt liten här. Vår “kommun”, Shunyi, har endast tio fall av ca knappa en miljon invånare.

Häromdagen tog jag mig en långtur för att se hur det såg ut runtom. Alla sk compounds har fler vakter än vanligt och många ingångar är igenbommade. Men värst är det för de små byarna, stora plåtar har satts upp för att hindra folk från att gå ut. Vår ayis by är stängd totalt. Vakterna vaktar så att ingen kommer ut, de som har intyg får röra sig fritt men måste lämna temp, och överallt står stora dunkar med desinfektionsmedel. Det känns väldigt olustigt och skapar en kuslig känsla.

Jag gick in i ett köpcentrum inte långt från oss, här finns massor av småaffärer och restauranger, men det var väldigt tomt och det mesta var stängt. Jag fick lämna tempen när jag gick in, och givetvis kommer man inte in utan mask. Det är läskigt hur man märker att människor håller avstånd till varandra.

Trots att det är väldigt tomt och på sina håll ödsligt så känns det vissa dagar som att saker går åt rätt håll. Vet inte om det kanske har med vårens ankomst att göra. Men människor är trots allt ute och promenerar och fiskarna nere vid ån fiskar på. Men jag kommer på mig själv med att bete mig på ett visst sätt när jag är ute, och undrar för mig själv när man ska börja bete sig “normalt” igen. När ska man våga gå till affären? Gå ut på restaurang? Vi kommer ju få leva med detta virus, precis som att SARS och MERS fortfarande finns kvar. I Peking var det en milstolpe idag, första dagen med 0 insjuknade! Så underbart. Vi har sett en nedåtgående trend i ca 10 dagar.

Medan vi fokuserar på det positiva så gick UD ut i veckan med att avråda från resor till Kina, och Air France, BA, Lufthansa, SAS, KLM m fl har ställt in alla flygningar till och från Peking till mitten av april. Men givetvis så har ju efterfrågan minskat. Inte så konstigt. Hotellen har inte fått ta emot bokningar som är kortare än två veckor, så verksamheten är verkligen i botten. Restauranger som håller öppet har kommit på nya lösningar med menyer som kan levereras. På restaurangerna sitter gästerna i grupper, väl separerade. På vissa håll har det t o m tejpats markeringar på golvet för att visa vilka avstånd som gäller. På en bar berättar en vän, att man endast får sitta i vartannat bås och att varannan stol har tagits bort. Men som sagt vi “västerlänningar” har det nog ändå bättre än kineserna. Jag tror att restriktionerna är tuffare i de lokala byarna och områdena, där får de ju som sagt kanske inte ens gå ut. Regeringen har satt hårda straff på de som bryter mot restriktionerna.

Jag lider också med alla småföretagare som har tappat sin inkomst totalt. Hur ska de kunna försörja sina familjer? Jag läste att Xi Jinping har satt igång ett program för att kunna ge ersättning till familjer som mister sin inkomst under denna period. Barnen till alla de modiga sjukvårdare i Wuhan har regeringen lovat extra medborgarpoäng som ett bevis på sin uppskattning.

På WeChat ser vi ständigt uppdateringar och filmer från sjukhusen i Wuhan. Människor visar sin uppskattning och donationer strömmar in, även från de som inte har så mycket. Det känns verkligen som att det kinesiska folket har slutit upp för att göra allt de kan för att förhindra ytterligare spridning och för att hjälpa varandra. Våra vakter och personal sliter hårt, många har ju inte kunnat komma tillbaka från sina hembyar och det är reducerad personalstyrka, ändå ler de och hjälper oss, där vi ändå sitter relativt trygga i våra hus…..precis som jag skrev tidigare är jag både berörd och imponerad av det kinesiska folket, och deras arbetsförmåga, hjälpsamhet och disciplin.

Förutom wechat får vi ständigt information om coronaviruset på TV, genom radio, informationsutrop på offentliga platser och t o m i vår dörrklocka! Super konstigt, men vi har en digital ringklocka med en liten bildskärm som aktiveras när någon ringer på dörren, och den visade plötsligt upp ett meddelande på kinesiska och en bild på en sorts doktor. Har fortfarande inte listat ut hur det gick till, kanske lika bra det. Vi får också SMS från staten med info och tips. Häromdagen fick jag meddelande om att de har tagit fast ett antal människor som försökt sko sig på att sälja ansiktsmasker jättedyrt eller t o m falska masker. En person sålde “masker” men när de kom fram var det bara toarullar….Regeringen har aviserat stränga straff till de som försöker driva upp priser till orimliga nivåer eller lura folk. Vi kan också följa antal smittade och vart det har konstaterats smittade via en kartapp där man kan söka på olika ställen men framförallt visar den utifrån vart man befinner sig.

Ja, så är jag tillbaka i Kina, landet med det fruktade coronaviruset, i stormens centrum. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta känslorna just nu. Kanske får ordet bli vördnad. Vördnad för livet. Vördnad för hur fort allt kan förändras. Vördnad för det folk som driver detta landet. Vördnad för dem som inte har men ändå ger. Vördnad för att människor fortsätter att leverera. Vördnad för dem som varje dag går in till de sjuka med risk för sitt eget liv. Vördnad för Kina. Vördnad för stormen. Den storm jag befinner mig mitt i, en storm som är väldigt tyst.

Notera. Bildcred till The Beijinger för några av fotona. Jag vill också poängtera att detta är min bild av min vardag, med reservation för att jag såklart inte har alla fakta.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s