påsk, problem och pandemi

Usch, nu gick det alldeles för länge mellan gångerna igen. Men jag antar att alla över hela världen, i stort sett, har fullt upp med att hålla sig uppdaterade på corona situationen. Dessutom är vårt nät supersvajigt just nu. Tydligen pågår det förberedelser för ett stort möte här i Beijing och då är det alltid problem med nätet. Det är också en av anledningarna varför det fortfarande är rätt så hårda restriktioner här.

Ja, här har det ju iallafall också varit påsk, även om det inte uppmärksammas alls i Kina. Men vår lilla kvinnliga svensk-koloni fick i alla fall till en påsklunch, och vi var t.o.m på inflyttningsfest med påsktema.

För bara en månad sedan var det endast jag och Jenny här, men nu har både Aleks, Daniela, Rebecca, Linn och Mimmie kommit hit efter sin tid i exil. Mimmie förtjänar en extra ros då hon satt 14 dagar i karantän på ett hotell i Zhengzhou, dit hennes flyg blev omdirigerat, med sina 3 barn, varav ett har Adhd. Jag är otroligt imponerad av både henne och hennes barn. Vi satt i vårt hus, med massor av plats och kunde laga mat, men de fick mat från hotellet till dörren. De fick inte öppna fönster och inte ha aircon på, vilket resulterade i 28 graders värme i rummet. Precis som vår stackars David haft det i Daqing.

Ja, Daqing och David, det är ett av problemen just nu, han kan fortfarande inte komma hit. Strikta regler kring resande och karantän gäller fortfarande. Vi är nu inne på vecka 11 utan att barnen (eller jag) har fått träffa David. Många har samma situation som vi, och jag ska verkligen inte klaga, det går ingen nöd på oss. Men, att ha heltidsansvar för barnen 24/7 med e-learning hemma är tufft. Inte bara vad gäller skolan, det är ju också en oro, “när får vi träffa pappa?”, en fråga jag får ett antal gånger per dag. Det har inte funnits några kompisar att träffa, vi är hemma mycket. Oro för min familj i Sverige och alla vänner. På något sätt var det lättare när det “bara” var oro här i Kina, då visste jag vad som gällde. Neo är ju också mitt i tonåren, med allt vad det innebär, även om jag även här kommer relativt lindrigt undan. Jag märker dock att han mår sämre vissa dagar, det känns som att vi bara väntar på att dagarna ska passera. Ibland har jag, vi, mer energi och jag försöker aktivera oss, men ibland har orken bara tagit slut. Det är tufft i skolan, mycket uppgifter på hög nivå, så jag räcker inte till för Neo riktigt. Herregud, när han kommer med sin science och “a Lewis structure and the Bohr model” då står jag mig slätt. Då är det lättare med grade 5 och Milo, vi kämpar på med skolan varje dag, och jag tycker att han gör framsteg, men det tar sin lilla tid. Precis som under min egen skoltid gillar jag Art och Writing bäst.

Mest trött är jag på att handla och laga mat….lunch och middag, lunch och middag….det har blivit en del “korv med bröd” luncher. Skolan är inne på sin tredje månad av e-learning, och det krävs en hel del av barnen för att hänga med. De sitter ensamma hela dagarna, oftast från klockan nio till tre, fyra på eftermiddagen. Jag försöker fixa utelunch, så att de får njuta lite av det fina vädret. Vi har haft sommarväder några dagar med upptill 28 grader, men just nu lite kyligare, men underbart blå himmel och sol! Till helgen väntas dock 39 grader…..hjälp, hoppas att de får öppna poolen snart!

Beijing öppnar så sakta upp, även om det fortfarande är strikta temperaturkontroller vid ingångar till affärer, gallerior och husområden. Man får endast sitta 2-4 personer vid ett bord på restauranger, beroende på storlek på bord. För att få gå in på olika ställen måste man bära ansiktsmask, men vid promenader etc måste man inte längre bära det, fast de flesta gör det fortfarande. Överallt sitter stora röda banderoller med uppmaning att hålla avstånd, bära mask och tvätta händerna. Det kommer en del nya fall även om det har avtagit dramatiskt.

Men som sagt inga flygplan får landa i Beijing, utan dirigeras om till städer runtom, här sätts alla i statlig karantän i 14 dagar. Inga utländska medborgare får komma till Beijing. Så i princip kan ingen med smitta komma in i Beijing just nu. Det negativa är att det är många icke kineser som har blivit utsatta för rasistiska påhopp, vi utlänningar upplevs nu som smittobärare eftersom alla de nya fallen var sk importerade fall som kom med flygplanen. Men nu har ju inga nya utländska medborgare kommit på några veckor men ändå upplevs vi som “smittbärare” av vissa. Enstaka restauranger och affärer sätter upp skyltar att utlänningar undanbedes. Polisen agerar dock väldigt snabbt på detta och staten har gått ut med information att detta inte får förekomma. Kanske nyttigt att få känna på hur det är att vara i minoritet och inte uppskattas av den inhemska befolkningen, en tankeställare!

Vi blir i alla fall glada för varje affär, verksamhet och restaurang som öppnar upp. Inte bara för att vår värld vidgas men också för att det är underbart när ex. “sopkvastmannen” syns på gatan igen, det betyder att han har klarat sig, inte bara fysiskt utan också ekonomiskt.

Nu oroar jag mig som sagt, mest för familjen därhemma, särkilt våra äldre. Davids pappa har hamnat på sjukhus med konstaterad lunginflammation, men inte corona??? Känner mig skeptisk. De måste vara försiktiga, är så orolig att mamma och pappa ska bli sjuka. Kollar av med dem varannan, var tredje dag ungefär. Som vi ju alla är medvetna om så är det en surrealistisk situation i världen just nu. När man tänker på det är det ett skräckscenario utan dess like. Hela världen har stannat upp. Mitt enda hopp är att detta är bra för vår planet, ibland tänker jag att den har fått nog och skickar en varning till oss…

Så vår vardag tuffar på, nu ska Neo få gå till skolan fr o m 11maj, även om det blir under mycket annorlunda former. Det är endast grade 12 och 8 som får komma till skolan. Säkerhetsåtgärderna är rigorösa! Det blir feberkontroll vid ingången till skolområdet, värmekameror inne i receptionen, mask hela dagen, sitta en och en med 1,5 meters mellanrum. Lunch medtages, ingen aircondition får vara på, händer ska tvättas minst 1 gång per timme, toalettbesök är tydligt reglerade och klassrummet desinficeras 4 gånger om dagen. Sjuksyster på skolan har hazmat dräkter och skyddsglasögon redo! Ja vi får se hur detta går, nu måste jag rapportera in hans temp två gånger om dagen i 14 dagar innan han får komma dit.

Vi har också haft det årliga besöket av polisen som kontroller våra pass, visum och huskontrakt. De skriver rapport och det brukar ta ca en timme. De var inte så glada över att jag inte anmält att vårt visum har löpt ut, vilket gjorde att jag fick kasta mig iväg till polisstationen med våra pass. Alla utländska medborgare vars visum löpt ut fick två månader dispans av polisen, men tydligen skulle detta anmälas, vilket man kanske borde förstått. Så nu har vi 24 dagar på oss att få vårt visum. Vi har också firat min och Neos födelsedag, haft kalas, vinkvällar och styrelsemöten via zoom.

Jag har också hunnit med en hel del “fysiska” middagar, födelsedagsfirande, grillkvällar och luncher. Vi som är här försöker verkligen göra det mesta möjliga av situationen och hitta på saker. Många lever ju som jag, dvs med en äkta hälft på annan ort sedan månader tillbaka. Jag anordnade också en cykeltur runt i Beijing för några veckor sedan och det var fantastiskt. Vi fick uppleva ett relativt tomt och ganska öde Beijing, något som förmodligen inte kommer att hända igen, i alla fall inte inom en snar framtid. Det var faktiskt lite magiskt. Konstig känsla att se en tom ingång till Förbjudna Staden och att kunna cykla mitt i gatan. Ja en sak är i alla fall säker, vi kommer aldrig att glömma detta! Var nu rädda om er alla fina vänner och bekanta och så hoppas jag att vi får möjlighet att ses snart.

I stormen

Solen lyser från en klarblå himmel och luften känns frisk och ren. Jag har just kommit tillbaka från min dagliga långpromenad, och min enda “egentid” på dygnet just nu. Sedan en dryg vecka är vi tillbaka i Peking och vårt hem. Vårt välbekanta hem, våra katter, våra välbekanta gator och vakterna som ler när vi passerar gaten, allt så välbekant, men ändå så annorlunda. Det är tystare. Det är ödsligare. Det är allvarligare.

Vi flög från Kuala Lumpur till Peking förra fredagen med Air China, ett av de få bolag som trafikerar Peking. Det var svårt att lämna KL efter underbara dagar där vi lyckats glömma viruset för perioder. Svårt att veta vad vi åkte till. Hur blir det när vi kommer till Kina? Ska vi verkligen åka?

Vi är i god tid på flygplatsen, för att vara säkra på att hinna med alla kontroller. De tog tempen på oss 4-5 gånger, vi fick fylla i en digital hälsodeklaration och information om vart vi varit och med vilka. Alla på flygplatsen bar mask, och några bar vita rockar eller plastregnrockar. När vi sitter vid gaten kommer en grupp som börja packa upp skyddsdräkter, duschmössor, skyddsglasögon och plasthandskar. De tar på sig dessa kläder och ser ut som tagna ur en film. Jag får en känsla av oro i kroppen, vi har ju bara munskydd, och mitt hemliga vapen, en spray med 99% alkohol! Här ska sprayas. Jag tittar på våra barn och undrar vad vi egentligen utsätter dem för, men de verkar fortfarande coola och vi får oss ett litet skratt när hela gruppen av vita minioner kommer in i flygplanet. Planet är bara halvfullt och vi kommer iväg i tid. Jag sprutar och vi desinficerar våra händer konstant, för engångsskull klagar inte barnen. Resan tar ca 7 timmar och jag tittar på film för att skingra tankarna och få tiden att gå, gillar inte att flyga nuförtiden. Det är ett nattflyg och som tur är kan killarna sova lite. Jag är som oftast vaken.

Så landar vi tidig morgon på Peking Capital Airport och aldrig har väl passkontroll, immigration och väskutlämning gått så snabbt. De har bemannat i stort sett samtliga stationer och slussar oss vidare i rejält tempo, inga folksamlingar. Givetvis tar de tempen och våra QR koder från hälsodeklarationen scannas innan vi får lämna gaten. Flygplatsen är öde, här som alltid är fullt av folk och ett himla liv. Nu dundrar konstant ett ödesmättat meddelande ur högtalarna om och om igen. Först på kinesiska och sedan på engelska. Budskapet är att vi ska undvika folksamlingar, bära mask och tvätta händerna. Det är också informationsskyltar överallt. Det vi inte vet nu är att om 12 timmar skärps reglerna rejält och obligatorisk karantän och anmälningsplikt införs. När vi kommer är det sk “självkarantän” som påbjuds.

Vår chaufför Mr Cheng möter oss, även han iklädd munskydd, precis som vi och alla andra. Jag kommer på mig själv med att tänka; “undrar vart han har varit?, vilka har han träffat?” och blir genast medveten om vilken konstig känsla som infinner sig. Jag får påminna mig själv om att han också är orolig, vilka har vi träffat? Vi hälsar glatt, han är alltid så glad, vår underbara chaufför. Vi går till vår bil som är parkerad precis vid hissen i p-huset, för parkeringen är tom. Helt tom! Sånär som på några vakter. Här inne ekar budskapet ännu mer ödesmättat.

Vid infarten till vårt område ser vi att det är mycket informationsskyltar, fler vakter och att vissa ingångar är stängda. Våra däck blir sprutade med något medel. Trots skyltar om temp check släpps vi igenom. Endast boende får komma in i området, inga besökare släpps in.

Vårt hus luktar klor, vår ayi Feng Mei har städat och desinficerat överallt. Så omtänksamt. Väl inne så blir vi glada att få träffa våra älskade katter och det är skönt att vara hemma. Glädjen är dock kort. David ska åka till Daqing redan dagen efter och sätta sig i karantän i två veckor. I Daqing är det lag att sitta i karantän.

Tillbaka i vardagen så kämpar vi med e-learning, ganska tufft att vara lärare till sina barn. Uppgifter och “lektioner” blir bättre för varje vecka och skolan jobbar hårt för att det ska bli så bra som möjligt. Är imponerad av hur fort de ändå har fått igång en skolverksamhet, med tanke på att vi hade lov innan allt bröt ut, och att lärare och elever befinner sig i olika tidszoner. Varje torsdag har vi möte med Head of School via länk, där vi kan chatta och ställa frågor. Det är MYCKET intressant att vara europeisk och svensk förälder i en massa av kinesiska och koreanska föräldrar, approachen är väldigt olika. Det är låååånga trådar i WeChat om hur skolan inte levererar antal timmar, att sommarlovet ska ställas in och det ena med det andra. Vi sitter ju i en väldigt ovanlig sits som ingen kunnat förutspå eller kan påverka. Alla måste ju jobba tillsammans för att det ska fungera. Som tur är finns det många kloka föräldrar också.

En höjdpunkt i veckan var när Milo hade en virtuell lektion med sin fröken och några klasskamrater, det var rörande att se glädjen och hur alla pratade i munnen på varandra. De spelade spel och pratade om hur alla hade det. Det blir ju väldigt ensamt att leva som vi gör just nu. Barnen har ju ingen att umgås med. Även för min egen del så är det bitvis tufft. Tufft att vara ensam. Mycket känslor och mycket ovisshet.

Jag har gett mig ut på en långpromenad om dagen för att rensa hjärnan och för att komma ut ur huset. Som tur är har jag fått gå ut. Många i Peking för inte lämna sina byggnader. Man får ett intyg när man har suttit dina 14 dagar i karantän. Sedan ett par dagar har de lättat på vissa karantänsregler i Peking för direkt inresande från utlandet. Men för resenärer, mest kineser, som kommit från andra delar av Kina är det 14 dagar i karantän som gäller. Ingen får gå tillbaka till sitt arbete utan att ha suttit i karantän. I lägenhetskomplexen knackar de dörr och noterar när man kom tillbaka från sina resor, man informeras om den strikta karantänen. De som bor i många delar av innerstaden får endast går ned i lobbyn eller strax utanför och hämta sin mat som de får beställa via Wechat. Det är en enorm logistisk insats som görs, och som fungerar. Det har påbjudits stränga straff för de som bryter mot karantänsreglerna.

Davids karantän innebär att han sitter inlåst på Sheraton i Daqing, de är tre gäster på hotellet, Volvo medarbetare. De får inte gå ut, rummet städas inte. Maten levereras tre gånger om dagen till rummet, macka i plast till frukost. Till lunch och middag har de fyra rätter att välja mellan. De får inte gå ned i lobbyn, men David har smugit ut i trapphuset och tränat genom att springa upp och ned. Det kommer fruktleverans en gång i veckan, häromdagen fick han en melonbit, fest! Ser på David att det tär på honom att sitta instängd i ett rum, utan frisk luft, riktig mat eller möjlighet att röra sig fritt. Nu har det dessutom visat sig att de inte har tillräckligt med material för att kunna starta produktion inom utsatt tid. Wuhan är en stad där många underleverantörer till bilindustrin finns. Men det har också varit flera fall av coronasmittade i omkringliggande byar som nu har stängts totalt pg a detta, så nu råder dessutom personalbrist. I Daqing är reglerna stränga, en per familj får gå ut var tredje dag för att handla, OM de har papper på att de har suttit i karantän. Vi försöker Facetima med David flera gånger om dagen, ikväll ska vi prova att spela uno ihop. David kommer att vara kvar i Daqing ända till slutet mars, då vi måste ansöka om nytt visum, så det blir en lång ensam vår. Jag och barnen i huset 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, blir nog många promenader…

I vårt område är det ganska ödsligt fast jag märkte i helgen att det var ganska många människor här. Alla svenska tjejer förutom jag och Jenny, är i Sverige, men nu hoppas jag att några ska komma nästa helg. Men vi hade lyxen att få komma hem till Jenny och äta semlor och enchilladas härom kvällen. Underbart. Egentligen var det väl inte riktigt tillåtet, men det är högst oklart för mig under vilken regel jag faller. Vi är tillräckligt isolerade, och kom dessutom direkt från ett annat land. Jag tänjer lite.

En av våra ingångar är stängd, och det är mycket informationsskyltar uppsatta. Vi måste lämna temp och visa vårt “resident card” när vi ska gå in. Inga leveransfirmor tillåts köra in, utan personalen kör ut alla paket, och från att ha varit väldigt få så har högen med paket stadigt vuxit.

Runt omkring är de flesta restauranger stängda, men några håller faktiskt öppet. Mataffären är öppen. När man ska gå in där måste man registrera sig med namn, tele nr samt ta sin temp. Vår lilla mataffär levererar och de är helt fantastiska! Vi kommunicerar via WeChat som har en suverän översättningsfunktion, men översättningen blir lite si o så ibland, vi har ju helt olika språkuppbyggnad och ordföljd. Det blir många bilder och messande fram o tillbaka, ibland får man fel grejer men de kämpar så otroligt och jag är tacksam att slippa gå till affären. Häromdagen aviserade de att de ska hålla stängt varje förmiddag för desinfektion, då det har varit en person i affären som sedan diagnosticerats med viruset. Jag tror att risken att få viruset är otroligt liten här. Vår “kommun”, Shunyi, har endast tio fall av ca knappa en miljon invånare.

Häromdagen tog jag mig en långtur för att se hur det såg ut runtom. Alla sk compounds har fler vakter än vanligt och många ingångar är igenbommade. Men värst är det för de små byarna, stora plåtar har satts upp för att hindra folk från att gå ut. Vår ayis by är stängd totalt. Vakterna vaktar så att ingen kommer ut, de som har intyg får röra sig fritt men måste lämna temp, och överallt står stora dunkar med desinfektionsmedel. Det känns väldigt olustigt och skapar en kuslig känsla.

Jag gick in i ett köpcentrum inte långt från oss, här finns massor av småaffärer och restauranger, men det var väldigt tomt och det mesta var stängt. Jag fick lämna tempen när jag gick in, och givetvis kommer man inte in utan mask. Det är läskigt hur man märker att människor håller avstånd till varandra.

Trots att det är väldigt tomt och på sina håll ödsligt så känns det vissa dagar som att saker går åt rätt håll. Vet inte om det kanske har med vårens ankomst att göra. Men människor är trots allt ute och promenerar och fiskarna nere vid ån fiskar på. Men jag kommer på mig själv med att bete mig på ett visst sätt när jag är ute, och undrar för mig själv när man ska börja bete sig “normalt” igen. När ska man våga gå till affären? Gå ut på restaurang? Vi kommer ju få leva med detta virus, precis som att SARS och MERS fortfarande finns kvar. I Peking var det en milstolpe idag, första dagen med 0 insjuknade! Så underbart. Vi har sett en nedåtgående trend i ca 10 dagar.

Medan vi fokuserar på det positiva så gick UD ut i veckan med att avråda från resor till Kina, och Air France, BA, Lufthansa, SAS, KLM m fl har ställt in alla flygningar till och från Peking till mitten av april. Men givetvis så har ju efterfrågan minskat. Inte så konstigt. Hotellen har inte fått ta emot bokningar som är kortare än två veckor, så verksamheten är verkligen i botten. Restauranger som håller öppet har kommit på nya lösningar med menyer som kan levereras. På restaurangerna sitter gästerna i grupper, väl separerade. På vissa håll har det t o m tejpats markeringar på golvet för att visa vilka avstånd som gäller. På en bar berättar en vän, att man endast får sitta i vartannat bås och att varannan stol har tagits bort. Men som sagt vi “västerlänningar” har det nog ändå bättre än kineserna. Jag tror att restriktionerna är tuffare i de lokala byarna och områdena, där får de ju som sagt kanske inte ens gå ut. Regeringen har satt hårda straff på de som bryter mot restriktionerna.

Jag lider också med alla småföretagare som har tappat sin inkomst totalt. Hur ska de kunna försörja sina familjer? Jag läste att Xi Jinping har satt igång ett program för att kunna ge ersättning till familjer som mister sin inkomst under denna period. Barnen till alla de modiga sjukvårdare i Wuhan har regeringen lovat extra medborgarpoäng som ett bevis på sin uppskattning.

På WeChat ser vi ständigt uppdateringar och filmer från sjukhusen i Wuhan. Människor visar sin uppskattning och donationer strömmar in, även från de som inte har så mycket. Det känns verkligen som att det kinesiska folket har slutit upp för att göra allt de kan för att förhindra ytterligare spridning och för att hjälpa varandra. Våra vakter och personal sliter hårt, många har ju inte kunnat komma tillbaka från sina hembyar och det är reducerad personalstyrka, ändå ler de och hjälper oss, där vi ändå sitter relativt trygga i våra hus…..precis som jag skrev tidigare är jag både berörd och imponerad av det kinesiska folket, och deras arbetsförmåga, hjälpsamhet och disciplin.

Förutom wechat får vi ständigt information om coronaviruset på TV, genom radio, informationsutrop på offentliga platser och t o m i vår dörrklocka! Super konstigt, men vi har en digital ringklocka med en liten bildskärm som aktiveras när någon ringer på dörren, och den visade plötsligt upp ett meddelande på kinesiska och en bild på en sorts doktor. Har fortfarande inte listat ut hur det gick till, kanske lika bra det. Vi får också SMS från staten med info och tips. Häromdagen fick jag meddelande om att de har tagit fast ett antal människor som försökt sko sig på att sälja ansiktsmasker jättedyrt eller t o m falska masker. En person sålde “masker” men när de kom fram var det bara toarullar….Regeringen har aviserat stränga straff till de som försöker driva upp priser till orimliga nivåer eller lura folk. Vi kan också följa antal smittade och vart det har konstaterats smittade via en kartapp där man kan söka på olika ställen men framförallt visar den utifrån vart man befinner sig.

Ja, så är jag tillbaka i Kina, landet med det fruktade coronaviruset, i stormens centrum. Jag vet inte hur jag ska sammanfatta känslorna just nu. Kanske får ordet bli vördnad. Vördnad för livet. Vördnad för hur fort allt kan förändras. Vördnad för det folk som driver detta landet. Vördnad för dem som inte har men ändå ger. Vördnad för att människor fortsätter att leverera. Vördnad för dem som varje dag går in till de sjuka med risk för sitt eget liv. Vördnad för Kina. Vördnad för stormen. Den storm jag befinner mig mitt i, en storm som är väldigt tyst.

Notera. Bildcred till The Beijinger för några av fotona. Jag vill också poängtera att detta är min bild av min vardag, med reservation för att jag såklart inte har alla fakta.

Utanför stormens öga

Sitter just nu i ett hotellrum mitt i centrala Kuala Lumpur och tittar ut över välbekanta gator. Oväntat. Hade planerat att mitt nästa inlägg skulle handla om vår resa till Bali, men som ni säkert har noterat har andra saker tagit över vår vardag, nämligen 2019-nCoV, a k a Corona viruset….Saker och ting har verkligen ändrats, från en dag till den andra lever vi i en enorm ovisshet, ena dagen känner jag mig lugn och andra dagen orolig. Hur är det då att ha Kina som sitt hemland mitt i detta utbrott av ett dödligt och oerhört smittsamt virus?

Min första känsla är att jag är imponerad, imponerad av hur Kina och dess befolkning, kineser och icke kineser, hanterar detta. Givetvis är oron stor och i skrivande stund vet vi fortfarande inte så mycket om viruset. Dagens siffra är 24441 konstaterade smittade, 23260 misstänkta fall, 968 kurerade och 493 döda av 1,5 miljarder människor. I Beijing har vi 253 konstaterade fall, 1 dödsfall och 24 kurerade.

Hur vet jag detta, jo vi kan följa siffrorna via WeChat (blandning av Facebook, instagram, swish och whatsup), vår främsta kommuniktions- och betalningskanal. Här har en ny flik lagts till sedan en vecka; ”Health”, där siffror listas per provins och stad, information om vart du vänder dig vid misstanke om smitta, telefon nummer, sjukhuslistor, symptom beskrivningar m.m m.m. Tyvärr är allt på kinesiska, men vi ha mängder av WeChat grupper att gå med i och som ständigt postar info på engelska. Det är också en av anledningarna till att jag är imponerad. Via dessa WeChat grupper kan man få svar på mängder av saker, alltifrån viktig information om flyg, antal smittade till vilka affärer som levererar mat. Jag är också imponerad av hur människor som inte känner varandra, hjälper varandra. Ett exempel var en kvinna som inte fick tillbaka pengar för sitt inställda flyg och satt strandad med sina tre barn, då erbjöd sig en person att ringa åt henne eftersom han kunde kinesíska, människor erbjuder sin hjälp på alla möjliga sätt. Man erbjuder tips, levererar mat, ger bort ansiktsmasker, kommer med positiv uppmuntran m.m.

Jag är också imponerad av hur Kina som land hanterar detta, givetvis med res. att jag inte har alla fakta. Men i dessa dagar när alla återvänder från den största högtiden i Kina då flera hundra miljoner människor reser, och smittspridningen är enorm, genomförs hälsokontroller på ALLA passagerare som anländer Beijing. På tågstationen står vårdpersonal och ambulanser redo. Alla som misstänks vara smittade, har besök Wuhan eller visar symptom förs till någon av de 101 speciellt utrustade feberklinikerna runtom i staden. På flygplatsen likaså. Man sprutar desinfektions medel i husområden, på allmänna platser och i tunnelbanan som desinficeras en gång i timmen. I vårt husområde tar de tempen på alla inpasserande, och endast boende släpps in, inga gäster tillåts och mataffären levererar hem maten. I lägenhets komplexen knackar de dörr och erbjuder assistans åt de som tror sig ha fått smittan, eller som känner sig sjuka samt tar tempen på alla. Allt för att bryta smittkedjan.

Detta kanske låter märkligt, och på ett sätt, ja, för vi är inte vana vid detta, men det är ju faktiskt bästa sättet att minska spridningen. Detta Corona viruset har ju visat sig vara väldigt smittsamt och siffrorna skulle mycket väl kunna skena iväg. Varje person som har smittan smittar i sin tur 3,5 personer enligt vad man tror just nu, så 24441×3,5=85543×3,5=299402×3,5=1047907×3,5=3667677×3,5=  ja ni fattar grejen…

Vi uppmanas ständigt att tvätta händerna, undvika folksamlingar och hålla oss inne samt att gå i s.k. ”själv karantän” när vi återvänder från utlandet eller resor utanför Beijing. Ingen får återkomma till arbetet innan 14 dagars karantän. Alla skolor är stängda på obestämd tid. Detta innebär att Beijing är en spökstad. Det är tomt på gatorna, gator som annars är överfulla med folk, bilar, cyklar och mopeder. De flesta restauranger har stängt eller har begränsade öppettider, alla turistattraktioner har stängt. Människor ombeds arbeta hemifrån i mesta möjliga mån. De som är kvar i Beijing, och vågar, njuter av folktomma parker och cykelvägar. Men många, många har lämnat. Av våra svenska vänner är inte många kvar. Många har också gjort som vi, ”förlängt semestern”. Vi har vänner som är i Vietnam, Boracay, Thailand och några här i Malaysia. Många företag har evakuerat sina anställda eller familjerna. Vi har ännu inte bestämt hur vi ska göra. Dessa dagar då alla återvänder är nog lite kritiska, och det hade varit skönt att vänta ut den värsta ”returstormen”. 

Vi har tur som kan bo på hotell, och ha det bra i vårt ”exil-liv”, många kineser (och andra) har det inte lika förspänt som vi. Inte nog med oron att vara i stormens öga för att de inte har råd eller möjlighet att tas sig någon annanstans, många har också små företag/ rörelser som totalt avstannar och de har ingen inkomst. 

Vi kan njuta av Kuala Lumpur och att få träffa vänner här, men det har en dålig bismak. Det känns väldigt sorgligt när vi ser på nyhetssändningarna, och får rapporter där vi hör hur människor kämpar för att få bukt med detta. Många jobbar timmar i sträck och har inte fått åka hem till sina familjer, på årets enda stora ledighet. Det känns jobbigt att inte veta om barnens alla klasskamrater kommer tillbaka friska och med sina familjer vid god hälsa. Många barn är såklart jätteoroliga. Milo är orolig till och från och vill gärna höra rapporter. Här i Malaysia känner vi oss trygga men det finns inte en enda ansiktsmask eller desinfektionsmedel att köpa, det är slutsålt överallt!

Barnen började sin onlineskola i måndags. Det innebär att alla lärare lägger upp uppgifter relaterade till dagens schema på elevernas plattformar, t o m gympalärarna lägger ut aktiviteter. Det tas närvaro och uppgifter ska lämnas in. Lärare och elever sitter utspridda över hela världen, så INTERNATIONAL school har verkligen fått en bredare innebörd. Vi hade ju såklart inte med oss datorer till Bali, förutom Neo, så denna blogg skrivs på min telefon och lite med hjälp av Neos dator, så om det blir konstigt så är det pg a detta.

David sitter i många telefonmöten och försöker se när han kan få igång produktionen, tyvärr är många av bilindustrins underleverantörer i Wuhan. Wuhan är, som ni säkert sett, totalt stängt. Inga transporter, vare sig flyg eller tåg får komma in. De enda som släpps in är vårdpersonal samt förnödenheter. Många byar runtom i Kina har isolerat sig själva och gjort egna vägblockeringar i form av träd och grushögar. Detta gör att många inte kan återkomma till sina arbeten och hem i Beijing och andra städer. Vänner har rapporterat hur deras Ayis (hjälp i hemmet) inte kan lämna sina hembyar, och när de väl kan så måste de stanna hemma i 14 dagars karantän.

I skrivande stund lämnar fortfarande vänner och lärare Beijing, medan några återvänder. Ovissheten är stor och vi vet inte riktigt hur vi ska göra. Det cirkulerar många videos om viruset och det känns som att vi får all information vi behöver och blir upplysta konstant. Regeringen är, för allt vi vet, öppna och transparenta med sin information. De sparar inte på insatserna. Jag blir verkligen ledsen för alla bilder som cirkulerar på kineser som äter konstiga saker, det är inte vardagen för de flesta kineser, men visst förekommer det.

Men kineserna är som vi, de är också rädda, rädda för viruset, rädda om sina nära och kära och gör allt för att hjälpa! Jag är som sagt imponerad av allt som görs, alla som hjälper, alla som bryr sig och effektiviteten i detta landet som heter Kina. Visst sitter jag trygg utanför stormens öga men vi har vänner och människor som betyder mycket för oss i landet och såklart våra katter, och vårt hem.

Och just nu kan vi inte återvända.

Vårt flyg har just blivit ändrat för andra gången och enligt info så är alla flyg inställda till Kina, så nu ska jag reda i detta och se vad som händer….Jag bifogar några bilder jag har fått av vänner eller som postats på olika grupper som jag är med i. Bilder av tomma gator, budskap om att hjälpa och vara hoppfulla på hus i Wuhan, bild från sjukhus i Beijing som är helt tomt, bild från post om att vår skolas föräldrarförening samlat in pengar och att mataffärer har mat i hyllorna….många positiva saker trots stormen som råder.

Jul i Kina

Jaha, så har jag plockat ned alla julgrejer i kartongerna igen. Jag måste säga att det känns lite vemodigt men också skönt. Fast jag älskar verkligen julen! Och i år firade vi den i Kina…

Det var inte helt enkelt att ta beslutet att fira jul och nyår här i Peking, men David har rest mycket denna hösten och barnen hade en veckas kortare jullov än vanligt. Vi kände att vi behövde ha lite familjetid, bara få vara hemma i ”vårt” hus och slösa med tiden. Jag älskar ju som sagt julen och hade försökt julpynta vårt hus så mycket som möjligt, och det kändes ju roligt att få vara kvar och njuta av det. Fast saknaden efter familjen och vänner var stor.

Kineserna firar inte jul, religion är ju egentligen inte tillåtet, men så klart utövas det olika religioner. Men för att besöka en kristen kyrka och gå på en julgudstjänst så måste man uppvisa ett utländskt pass. Som med en del annat råder en viss dubbelmoral i detta kommunistiska land.

Hur mycket julkänsla fick vi då här i Kina? Jo, ganska mycket faktiskt. Ute på stan fanns det en hel del juldekorationer, men inte alls som på andra ställen i Asien. Regeringen har nämligen gått ut med ett påbud om att juldekorationer inte ska förekomma, jag antar att det har med religionsfrågan att göra. Men i Peking förekom det dock en del, och i Shanghai, ganska mycket! Men på en del mindre orter har det till och med tagits ned juldekorationer på begäran av ”government officials”.

I vårt område, River Garden var det blandat. De flesta amerikaner gick “all in” med julpynt på huset och i trädgården, men även några mer modesta juldekorationer förekom här och där. De flesta lämnar ju Peking över jul och nyår för att åka hem eller semestra runtom i Asien, så många julpyntade tidigt för att hinna njuta. De kinesiska husen såg ut som vanligt. Vårt klubbhus däremot gick också “all in”, det gör de för varje högtid, påsk, jul, halloween och inte minst Chinese New Year…Den kinesiska personalen pyntar med liv och lust, undrar vad de tänker? Men det är roligt, även om juldekorationerna inte alltid är i min smak så är det mysigt att de finns, och kul att de anstränger sig. Även runtom ute hos oss i Shunyi syntes julbelysningar här och där.

på skolan fanns inte jättemycket julpynt, men en gran och lite andra dekorationer förekom, antar att det också var lite upp till varje lärare att dekorera sitt rum. Det roliga var att när jag pratade med en mamma om att dekorera med rött så tittade hon underligt på mig och sa att det var ju inte så passande, rött är ju till det kinesiska nyåret….ja vi har ju lite olika uppfattningar och traditioner. Det är dock mysigt med skolan, det bjöds på en hel del spontan-uppträdande i korridorerna och alla vakter och säkerhetspersonal bar tomteluvor eller t o m hela tomtedräkter. Ur högtalarna ljöd julmusik över hela skolan varje morgon. Många lärare hade såklart även grävt fram sina jultröjor, den ena mer iögonfallande än den andra. En morgon när jag kom stod delar ur den administrativa personalen och sjöng vid entrén, det och lite lätt snöfall bidrog verkligen till julstämningen.

I skolan anordnade föräldrarföreningen, PTA, mängder med aktiviteter för elever och föräldrar, bl a en frukost för Neos årskurs och ”Winterfest” för Milos. Jag är ju klassmamma för Milos klass, så jag fixade lekar, dekorerade dörren och styrde upp den gemensamma lunchen med de andra klassmammorna. Det blev en lyckad dag. På skolan var det också olika samlingar där eleverna uppträdde, och gud vad duktiga de är. Vi har flera orkestrar, teatergrupper och körer på skolan. De symfoniska orkestrarna är helt makalösa! Varje s.k coffee morning som vi har på skolan bjuder på någon form av uppträdande och man blir lika imponerad varje gång.

I vårt hus rådde verkligen inget julpyntförbud! Vi hade bestämt att vi skulle köra en så ”svensk” jul som möjligt. Vi bakade lussekatter, gjorde pepparkakshus, la in sill, gravade lax m.m för att förbereda julen.

Så var det dags att köpa julgran. Här kan man såklart beställa julgran på nätet, men också av försäljare längs gatan, precis som hemma. Skillnaden är att granarna här står i krukor, jättefint och praktiskt. Men så är de inte gratis precis. Man kan också köpa färdigklädda granar, både på nätet och på sk Flower markets, såg en del bli levererade via tuk-tuks. Vi köpte till slut vår av en man utanför den lokala mataffären, han band ihop den och körde hem den till oss. Allt för den lilla summan av ca 650 SEK….men, men en riktig gran skulle vi ju ha. Jag kan inte riktigt förlika mig med plastgranar. Jag måste säga att granen är fantastisk, den har ännu inte barrat speciellt mycket. Vi saknade dock vår tradition hemma att gå iväg med familjen Jemt Carlsson och köpa gran och dricka glögg…Det är, som sagt, den tuffa biten med att vara här över jul, man saknar framförallt sin familj, men också alla vänner. Emellanåt hade jag en klump i magen och jag tror att även killarna blev lite ledsna när vi pratade om julen hemma.

Men det som är så fint med att bo så här, är att sammanhållningen är stor. Vi kickade igång julen med att bjuda alla kvarvarande svenskar ute i Shunyi på glöggmingel och knytis. Vi blev ganska många till slut och det blev en intensiv men mysig kväll med julklappslek och mycket god mat. Även uppe hos David i Daqing spreds det julstämning med julklappsutdelning av fina tomtar.

För att få ett riktigt julbord så fick vi vara lite uppfinningsrika. Som tur är hade jag sparat lite fem-minuterssill och hjälpsamma grannar hade lite matjessill och anjovis. Detta går inte att få tag på här. Jag har alltid en Sverigelista i min telefon som fylls på hela tiden, så att man inte glömmer att handla vissa saker när man är hemma, det gäller att planera för alla högtider och allt annat som inte kan köpas här.

I sista stund kom också en svensk väninna tillbaka från sin Sverigeresa och kunde ta med vörtmix så att jag kunde baka ett vörtbröd. Vi rökte lax och gjorde egna revben för första gången, det blev riktigt bra. Det enda vi inte hade och inte saknade speciellt mycket, var julskinka, annars blev det ett riktigt digert och hemlagat julbord.  Det känns extra viktigt när man bor så här. Dessutom vann jag en Paradisask i julklappsleken, vilken tur!

Julaftonsmorgon började med ett besök på Tiananmen Square (himmelska fridens torg) där vi mötte upp familjen Riese och skålade in julen med glögg. Detta var tydligen en gammal tradition som svenskarna brukade göra förr, och vi plockade upp den. Dagen bjöd, för ovanlighetens skull, på lite lätt snöfall och grå himmel. Det blir väldigt kallt i Peking när det blåser och solen inte är framme. Barnen var inte alls imponerade av vår idé. Men ett litet kul sätt att starta julen på tycker jag. Efter detta var det hem och mysa framför brasan, ringa våra familjer och sedan äta gott.

Vi har njutit av det fina och kalla vädret, ätit, åkt på lite utflykter, eldat och spelat spel och pingis, byggt lego och bara slappat. Klämde in ett besök på Summerpalace och Förbjudna staden. I Förbjudna Staden träffade vi vännerna Tomas, Therese och deras son Jonas, på besök från Shanghai. Vi hann även med en kalkonmiddag med familjen Larsson Wahlström, så gott och trevligt. Sedan bar det av till Daqing och Volvo. Herregud vad kallt det var! Men jag ska berätta mer om Volvo och Daqing i ett senare inlägg.

Nyårsafton tillbringades på middag hos en familj som hade sina söner på besök, samt de män som kommit tillbaka för att jobba medan fruarna är kvar i Sverige. Det blev en väldigt trevlig och god middag. Inga fyrverkerier dock, det är också förbjudet numera. Kineserna är ju dock galna i fyrverkerier och det smäller både här och där på vardagarna, så fort man inviger någon ny butik eller liknande. Tydligen hade det varit en fantastisk lasershow inne i stan, som vi ju inte såg från vårt område. Men som sagt kineserna laddar ju för sitt nyår. Vi avslutade ledigheterna i strålande solsken på isen på Houhai sjön nära förbjudna Staden. Det var så härligt! Vi hade med oss fika och njöt av solen. Här kan man hyra både skridskor och s.k icebikes. Vi var definitivt inte ensamma, så många var ute och njöt av det härliga vintervädret. Peking är verkligen en fantastisk stad, bjuder på överraskningar hela tiden.

Ja, sammanfattningsvis kan man säga att vi är nöjda med vår julledighet här i Kina, trots saknaden av familj och vänner.

Gott Nytt år alla nära och kära!

Hur bor vi?

Nu gick det så där länge mellan gångerna igen…men som precis som för de flesta i dessa tider är det ganska mycket som händer…

Jag har fått frågan av några av er som läser min blogg, (TACK för att ni läser!) hur vi bor. Så detta lilla inlägget tänkte jag ägna åt just det.

Vi bor ju som bekant i Peking, eller Beijing som de flesta säger. Vårt distrikt heter Shunyi och ligger nordöst om citykärnan, och “citykärnan” är Förbjudna Staden. Runt Förbjudna Staden går det 5st sk ringvägar, som egentligen är mer rektangulära. Vi bor en bit utanför 5:e ringvägen, väldigt nära flygplatsen Capital Airport, dit vi kör på ca 20-25 min. För att komma in till staden tar det allt från 25 minuter till en timme. Är det lite trafik kan det gå på 25 minuter, är det mycket trafik, som det OFTAST är, tar det 1 timme. Vad “stan” är, är lite svårdefinierat, då det finns flera olika delar. Vill man shoppa åker man till ett shoppingmall eller en galleria, vill man strosa i den “historiska” delen, besöka parker, pärlmarknaden eller gå i hutongerna så åker man till helt andra delar. Sedan finns Financial District, med de flesta av alla nya coola byggnaderna, inga höga byggnader får nämligen byggas inom ett visst avstånd runt Förbjudna Staden.

Beijing är väldigt stort, inte bara vad gäller invånarantal utan också kvadratmeter-mässigt. Här bor ca 22 miljoner människor. I de centrala delarna bor det ca 21000 människor per kvadratkilometer, medan i de yttre områdena endast bor ett hundratal, så i själva i innerstaden är det trångt om utrymmet.

Så vårt lilla distrikt då? Shunyi. Här bor ca 1 000 000 miljon människor. Shunyi har nog genomgått stora förändringar de sista 20 åren. Här ligger de flesta av de internationella skolorna och här bor många sk expats, sådana som vi. För inte alltför många år sedan var här landsbygd med odlingsmarker och små byar, nu ersatta av gigantiska höghusområden och mer exklusiva villaområden.

I Shunyi finns många restauranger, bra supermarkets och gallerior. Det som slår en dock är att allt är så stort, man tror man skulle kunna cykla runt i Shunyi men det går inte….ja det går ju så klart, jag cyklar mycket här, men att ta sig från ena änden till den andra tar 20-30 min med bil. Som tur är bor vi nära skolan och bra mataffärer, vi har också en hel del restauranger inom gångavstånd. Till skolan kan vi cykla på ca 15 minuter. Nu har vi det ju lyxigt med chaufför som kör oss, och på vintern är det väldigt kallt på morgonen så det går faktiskt inte att cykla, eller köra tuk-tuk. Det är dock sol nästan varje dag. Beijing är berömd för sin fruktansvärt kalla vind från Gobiöknen under vintermånaderna. Dagtid värmer solen och det är faktiskt underbara vinterdagar. På sommaren å andra sidan blir det ju supervarmt! Beijing har verkligen ytterligheterna vad gäller väder. Jag tänker ofta på hur varmt eller ohyggligt kallt det måste vara för alla dem som bor i väldigt enkla stenhus med plåttak och inga riktiga fönster, och inga riktigt bra värmekällor.

Nedan ser ni lite bilder från de direkta omgivningarna runt vårt sk compound; den långa muren, “cykelmannen” med sin lilla tuk tuk, kartongtransporter, cykelvägen där jag åker rullskidor, vaktkuren mm. Askan ni ser är rester från en liten eld. Vissa morgnar ser man väldigt många sådana och vi har förstått att det är eldar där man offrar pengar (låtsas pengar) och andra saker till sina döda anhöriga. Man tror väldigt mycket på sina “ancestors” här och det är mycket viktigt att man hedrar sina avlidna släktingar.

Vi bor som sagt var, i ett sk compound som heter River Garden. River Garden är ett av de äldsta compounden här ute i Shunyi. Det betyder att det är lite slitet och planteringarna och färgsättningen på husen är sådär, men å andra sidan har det tydligen det bästa managementet. Att ha bra management är viktigt för det händer hela tiden saker med huset. Vi har haft vattenläcka i garaget, gasläckage i köket, kakelplattor som trillar ner, dusch som sprutar i taket och en mängd andra grejer…Men vi kan också ringa och få tavlor upphängda, stora krukor inburna och grovskräp hämtat, väldigt lyxigt. Vårt område anordnar också mycket roliga event som halloween, äggjakt vid påsk, matbasar, julbasar m.m. Det gör att vi har en trevlig “community” som känns väldigt social, man lär känna många i området och hjälpsamheten är enorm!

I River Garden finns ca 400 hus i olika storlekar, vi har ett av de lite större husen. Alla husen är olika men ändå lika. Området är omringat av en hög mur och för att få komma in måste vi visa passerkort eller ha registrerat bilen. De stackars vakterna står ute i den bistra kylan och i stekande hetta, jag tycker det är så jobbigt att se dem. Man önskar ju att man kunde säga några väl valda uppmuntrade ord till dem på kinesiska, men där är jag ju inte ännu. Vi har också vakter i varje liten vägkorsning inne på området.

I vårt klubbhus har vi då förutom reception, en liten affär, blomsteraffär, apotek, bistro, gym, danssalar, cafe, pool, frisörsalonger, squashbana och ett spa! Ute finns pool, tennisbanor och lekplatser. Tennisbanorna är dock knappt spelbara, de fryser under vintern och är alldeles ojämna. Nedan ser ni lite bilder från området, kolla in den fina lilla röda brandbilen. Observera också hur olika skepnader vår gata kan ha, häromdagen var det snö, för bara några veckor sedan prunkande grön med palmer, sedan höstgul och på sommaren översvämmad….variation minst sagt.

Vårt hus är väldigt amerikanskt i stilen och ligger nära ingången och ensamt vid en återvändsgränd. Vår sk trädgård består av stenläggning och stora träd. Inte så mycket grönt, men från mars till november kan man ha växter ute i krukor. Jag har också försökt att plantera lite grönt runt alla träd men det verkar inte växa, jorden är så hård och lerig här och förmodligen näringsfattig. Jag har inte lyckats hitta nån spade så jag grävde med en soppsked, funkade fint. Vi har köpt en studsmatta och lite utemöbler för att “mysa” till det.

På insidan har vi ganska stora utrymmen, framförallt ett stort lekrum! Det var detta rummet som avgjorde vårt val av alla 23 hus vi tittade på. Vi har hört att de tidigare hyresgästerna använde rummet som kyrkosal och hade gudstjänst varje söndag här för mormonförsamlingen. Nya tider nu med studsmatta, pingisbord och basketkorg.

Vi har ju såklart valt ett hus som är ljust med stora fönster, vi hade tur att det fanns ett sånt hus just när vi var här på rek resa. Givetvis så är det ju massa saker som vi skulle vilja ändra och byta ut, men man får acceptera att det inte ser ut precis så som man önskar. Vi ska ju trots allt inte bo här för evigt. Det är viktigt här att fönster och dörrar är tätade ordentligt så att inte dålig luft läcker in. Vi har flera luftrenare i huset, men vårt hus var tidigare ett sk ambassadhus och då är de ofta väl tätade. Amerikanska ambassaden äger flera hus i vårt område så säkerheten sägs vara extra hög. Fast jag måste säga att jag vet inte riktigt vad som skulle kunna hända, vi känner oss enormt trygga här. Vi låser inte alltid dörren dagtid, och glasdörren i stort sett aldrig. Cyklar står olåsta dygnet runt, och här kan kvinnor fortfarande jogga ensamma på kvällarna!

På sommaren har vi ett airconsystem som på vintern kopplas om till värme. Jag har kompletterat med element i några rum för att ljudet är så enerverande, och för att det blir väldigt torr luft inne av värmesystemet, och torr luft är det redan under vintern så att det räcker och blir över. Ja, jag hoppas att detta gav er en liten bild av hur vi bor för er som önskat veta.

Allt för denna gång, nu ska jag ta hand om min seglivade förkylning. Imorgon väntar styrelsemöte för SWEA.

Besök

Ni hao! Åh så underbart att få gäster! Nu har vi haft vårt fjärde besök sedan flytten för ca 1,5 år sedan, och så kul det är! Har väntat och sett fram emot att familjen Molina Gabinus skulle komma ända sedan i somras, och nu var de äntligen här…

Det blir väldigt intensiva dagar när man har gäster, man vill ju visa så mycket som möjligt, och så ska ju vardagen med barnen, skola och läxor tuffa på…men det är så kul att få visa upp “vårt” liv här och att våra vänner hemma har sett hur vi lever, inte bara medan vi är här men också när vi kommer tillbaka hem till Sverige. Nu kom Vanessa, Thomas, Lea och Elias på besök, våra underbara grannar och kära vänner från Silvandersgatan. Inte nog med att de tog sig tid att besöka oss, de hade med sig hela resväskan full med godsaker!!! Så det blev dubbel fest!

De kunde endast stanna i 8 dagar så det blev ett tufft schema….

Vi kickade igång besöket med en tur in till Jinshan Park, en fantastisk park med bl a utsikt över hela Förbjudna staden. Jag tycker denna parken är underbar att strosa i samt att det är så bra att man få en överblick över Förbjudna staden innan man kliver in i den för då tappar man lätt uppfattningen om dess storlek. Vi hade extra tur denna dag då det var en sådan där riktigt klar och krispig höstdag. På kvällen hade Lea önskat sig Peking Duck till middag och såklart skulle vi äta det, det var ju Leas 15 årsdag! Så roligt att få fira den här i Peking. Jag bokade Duck de Chine restaurangen, som jag känner till sedan tidigare. Vi åt en traditionell kinesisk middag med Peking Duck som huvudnummer. Efter ca 8-10 rätter är man rätt nöjd.

Så var det ju dags för det obligatoriska murenbesöket! Denna gången åkte vi till Jingshangling, lite mer folk än på Gula Blomman men här är så otroligt fin vy. Och åter var vädergudarna verkligen med oss, hösten i Peking är fantastisk! Vi fick en riktigt varm och skön dag med strålande sol och blå himmel. “Första gången på muren” måste firas med bubbel, det har numera blivit en tradition! Sedan var det dags att skynda hemåt, för på kvällen var det stort Halloweenfirande i River Garden där vi bor. Helt galet roligt! Vi gick “all in” och hade dekorerat utanför huset, och jag och Vanessa klädde ut oss. Jag hade en mindre tvättkorg fylld med godis, och allt gick åt!!! Det var hur mycket barn (och vuxna) som helst, men väldigt skötsam Halloween, alla barnen sa tack och tog endast EN bit åt gången…jag trodde de skulle roffa åt sig, men inte! Vi grillade och delade ut godis på löpande band! Hela vårt klubbhus här i området var omgjort till ett Haunted House, där ungdomar var utklädda och skrämde livet ur en. De anstränger sig verkligen här i vårt område, riktigt roligt att se. Det kändes som att alla gick “man ur huse” för att uppleva och deltaga i halloweenfesten.

Dagen efter var det åter dags för lite kultur. Promenad genom hutongerna, som jag älskar, en rickshaw tur och sedan mönstrade vi på en båt som jag bokat som överraskning. Vi njöt av en fin solnedgång på den lilla sjön Houhai, och det hela kröntes av att Thomas badade med de lokala kineserna, vilken avslutning på båtresan! Kvällen slutade sedan på en restaurang, Lost Heaven, som är en av våra favoriter. Här lagar de mat från Yunnan, och det ligger väldigt nära norra Vietnam där vi var på resa. Lokalbefolkningen kommer från samma ursprungsbefolkning som i Sapa, med sina vackra klädedräkter, och maten är helt fantastisk.

Sedan följde resten av veckan med sevärdheter och lite pulshöjande aktivitet som att gå över glasbron, och lite lyx som massage och manikyr. Vi åkte även till muren en gång till för att få olika upplevelser. Det är så stor skillnad på att vara på de lite mer turist-täta ställena kontra att stå helt själv på muren! De stora turistplatserna vill man inte ens åka till nu när man har möjlighet att uppleva muren i ensamhet (ofta iallafall). Ja, jag vet, men jag älskar verkligen att åka till muren…tjat tjat…

Vi besökte såklart Förbjudna staden, ett måste när man är här, samt Sommar palatset, i 25 graders värme. Vi hann med lite shopping och mysmiddagar hemma och avslutningsmiddag i stan, och vips var de 8 dagarna över! Usch det gick alldeles för fort. Avsked är tråkigt och sorgligt….tur man har en och annan chokladkaka och saltlakrits att trösta sig med…Har njutit av varje sekund jag fick ha familjen Molina Gabinus här! Ser framemot nästa besök!

Man hoppas att gästerna åker hem med positiva minnen och bilder av Peking och att de har fått se så mycket som möjligt. Våra gäster har nästan alltid blivit överraskade och förvånade av hur modernt och utvecklat Kina är, samtidigt som det finns så mycket kultur och historia. Givetvis är det enormt stora skillnader på städer vs landsbygd i Kina, men mycket är väldigt annorlunda mot vad många tror. Bara en sådan sak som att Pekings gator är väldigt rena, och att man har börjat se över sin sanitet, toaletterna är inte alltid så roliga kan jag lova…men nu ska hela toalettsystemet ses över och standarden ska höjas. Man kan t o m se en och annan “riktig” toalett på flera turistställen numera. En inte så oviktig del i tillvaron.

För övrigt så är det fullt upp just nu. Jag är sk homeroom parent, är med i en grupp för Grade 8 graduation på skolan, en stor sak här då man lämnar middle school och går upp i high school. Jag har en del jobb för SWEA, har varit på flera utbildningar på skolan och tragglar på med min kinesiska. Imorgon och på fredag är barnen lediga från skolan så får vi se vad vi ska hitta på, de vill oftast bara vara hemma när de är lediga.

Vädret börjar så sakteliga slå om till lite kallare och löven faller, det är en ganska kort och intensiv höst här, men man kan fortfarande sitta ute på dagen och äta lunch, något jag gjorde i måndags, väldigt härligt. Men nätterna är kalla och det är dags att plocka in växterna. Jag och Milo ska bygga hus till vildkatterna, ett har vi redan fått av vår chaufförs fru, hon är också kattmänniska. Förstår inte hur de klarar sig, katterna, det blir väldigt väldigt kallt på natten vintertid. På dagen kan solen värma lite men inte så mycket. Nåväl, allt för denna gång, sköt om er! Zai jian!

Vi firar mångfald!

Igår var det International Day, en av mina favoritdagar på skolan! Tanken med dagen är att fira mångfalden på skolan, och att dela med sig av sin kultur. Dagen började med, som så ofta, med hög musik när vi kom till skolan. Sedan hade alla klasser någon form av aktivitet i “international day spirit”. Jag var i Milos klass och hjälpte till att översätta matte-termer till olika språk. Kanske inte den roligaste aktiviteten men det var trots allt mattelektion. Barnen fick planera hur de skulle gå till väga, vilka som skulle göra research, ta fram flaggor mm. Det är en sådan lyx att de bara är 18 stycken i klassen, och roligt att få vara med och se hur engagerade alla barnen är. Andra klasser hade andra aktiviteter, en del bjöd på mat eller hade föredrag om olika länder mm.

På eftermiddagen gick den stora paraden av stapeln, med musik, trummor, liondance, tal och den gemensamma skolsången. Det kanske inte låter så märkvärdigt, men det är faktiskt en fantastisk känsla att få vara en liten del av en sådan mångkulturell gemenskap. Både lärare, föräldrar och skolledningen tar på sig sina nationaldräkter eller något som symboliserar deras land. Mannen med obefintligt hår och i den engelska kavajen är Mr Hurworth, som är Head of School, och en fantastisk sådan! I år syntes våra svenska färger lite extra, nu är vi ju tre familjer på skolan, 7 barn sammanlagt, kul!

Efter paraden är det en eftermiddag och kväll fylld av aktiviter på hela skolan. Olika länder har montrar, vi har en gemensam Europamonter bestående av 10 länder som vi startade förra året. Vi är ju inte så många européer på skolan. De olika montrarna bjuder på mat och godsaker, har tävlingar och sprider kunskap om respektive land. Kina och Korea har såklart massa saker, de har stora varubilar som rullar in med grejer.

Det bjuds också på uppträdanden i form av sång och dans. Det är så många barn, lärare, personal och rektorer, alla minglar och vi slet som djur i vår monter. Givetvis hade vi satt upp en bild på Greta Thunberg på vår Sverige tavla, hon har varit i fokus även på vår skola det sista. En av Milos sk units just nu handlar om miljön och de har diskuterat och gjort affischer om miljön och om olika människor som arbetar med miljöfrågor. Det pratas mycket om miljön i skolan och det görs ständigt förbättringar i skolmiljön som att släcka ner i vissa korridorer vissa dagar och att all plast byts ut mot annat material där det är möjligt. Vi höll således vår monter plastfri sånär som på ballongerna, men de går att återanvända!

Hur som helst så hade vi en fantastisk dag i mångfaldens tecken och jag är så glad att barnen vistas i en miljö där rasism inte förekommer och där det går så många olika barn med så olika bakgrund och kulturer. Vi avslutade hela kvällen med att vårt Europa team beställde hem pizza och drack vin. Lyckad dag och kväll för både barn och vuxna, och ytterligare några nya vänner att lägga till i telefonen.

Golden week

Vilken resa vi har haft till norra Vietnam, wow så mycket vi hann med på våra 8 dagar! Killarna tyckte att det var “deras värsta resa ever” förutom vår cruise och ett av hotellen vi bodde på. Jag och D tyckte dock att det var toppen, men visst mycket strapatser och lite tuffa dagar, och nätter blev det…

Vi har ju haft sk Golden Week här i Kina, dvs kinesernas andra stora ledighet efter kinesiska nyåret. Veckan innefattar Nationaldagen 1 oktober som firas ordentligt. I år var det dessutom 70 år sedan Folkrepubliken Kina skapades av Mao, och gissa om det har firats! Hela Peking har stängts av veckor innan för att genomföra övningar, militärparader, dansare, fyrverkerier och flyguppvisningar, ja herregud vad det har förberetts. Förbjudna staden har varit stängd i en vecka och nästan alla barer och restauranger stängdes i några dagar.

Hela Peking har smyckats med mer blommor än vanligt och röda flaggor vajar överallt! Verkligen överallt! Det är faktiskt jättefint. De är otroligt duktiga på att plantera och dekorera på alla offentliga platser här i Kina. Nästan hela motorvägen från flygplatsen in till stan kantas av säsongens blommor. Det byggs stora monument av växter och blommor på torg och vid viktiga platser.

Nu missade ju vi hela detta firandet eftersom vi var i Vietnam. Men jag hade ändå hört att man absolut inte kom åt eller ens fram i närheten av festligheterna som vanlig dödlig människa, så vi har istället sett på filmsnuttar och WeChat inlägg i det oändliga, och konstaterar att fira med pompa o ståt det kan Kina!

Nedan är lite bilder från i måndags, alltså en vecka efter firandet, då jag och David åkte in och tittade på det som fanns kvar av festligheterna.

Men nu till en kortversion av vår underbara resa, iallafall enligt mig, till Vietnam.

Vi gillar ju att se oss om när vi reser så det blev ganska mycket transport under dessa dagar. Men vilket fantastiskt resmål norra Vietnam visade sig vara…

Vi började i den otroligt intensiva staden Hanoi, så mycket människor och mopeder! I Hanoi bor det ca 8,5 miljoner människor och på gatorna rullar 5! miljoner mopeder. I hela Vietnam bor ca 96 miljoner människor, så många mopeder blir det.

Vi hade bokat en guidad tur i Hanoi som bjöd på tempelvisit, lokala matställen, cykeltur och en promenad på de berömda tågspåren. Hanoi är en otroligt intensiv och myllrande stad, som ett levande museum, så mycket att se och uppleva hela tiden.

Vi avslutade dagen i Hanoi på en härlig takterass med utsikt över hela staden och njöt av god mat och en vidunderlig solnedgång innan det var dags för resans första strapats….nämligen nattåg till Lao Cai för vidare resa till Sapa. Ja det var ju en upplevelse såklart! Alla i familjen sov utom jag. Tåget guppade, gnisslade och gungade fram i sakta mak och stannade på väldigt många stationer. Men det var en hyfsat fin kupé med rena lakan. Toaletten däremot, den undvek vi. Väl framme, 05.30, skulle vi bli mötta av en guide som skulle ta oss till ett “small but clean hotel” för frukost och dusch. Ja small var det, men clean – absolut inte! Det luktade apa och var super ofräscht, ingen ville duscha. Frukosten bestod av en stor bit vitt bröd, ägg och smör och starkt vietnamesiskt kaffe. Vi var väldigt glada när vi fick lämna detta stället. Första stoppet var en lokal marknad, och såååå fantastiskt det var!

Denna del av resan hade ju jag sett fram emot extra mycket och den levererade verkligen. Marknaden var liten och besöktes endast av lokal befolkningen och av en av Vietnams minoritetsgrupper, kallade Flower H’mong för sina färgstarka, handgjorda kläder. Det var så vackert!

Alla var så vänliga och tyckte nog att vi var ett roligt inslag, Neo var den som väckte mest uppmärksamhet. Så medan solen sakta steg på himlen så njöt vi av denna färgprakt och av allt som man kunde köpa; från vackra broderade barn-bärsjalar, grisknorrar, hönor, grönsaker till paddor. Jag älskade verkligen att gå här, så mycket fint klädda kvinnor, i handgjorda kläder, minutiöst broderade. Jag tog så mycket bilder, så håll ut, det blir kanske lite väl många, men det är så svårt att välja ut.

Just upplevelser som denna är det jag gillar mest när vi reser, och då jag känner mig så enormt lyckligt lottad – att få gå på en liten lokal marknad uppe i norra Vietnams bergstrakter….

För barnen är dessa delar av våra resor inte alltid det de älskar mest, så jag försöker varva våra upplevelser något sånär. Så efter en dag som denna med nattåg och mycket “kulturupplevelser”, så hade jag bokat ett fantastiskt hotell, för jag visste ju vad morgondagen skulle innebära, nämligen en hel dags trekking och sedan homestay i en liten by.

Hotellet vi bodde på var precis så fint som det såg ut när jag bokade, med en pool utan dess like och med vidunderlig utsikt över bergen. Vi njöt i fulla drag och åt gott och framförallt sov gott! Jag måste bara lägga upp lite bilder på detta hotell för det var så fint.

Så efter en god frukost dagen efter, mötte vi upp med vår lokala guide, Meiy från minoritetsbefolkningen Red Dzao, som bär röda huvuddukar eller om de är äldre oftast större röda mössor. Meiy möter oss i lobbyn och vi hälsar och jag känner att två olika världar möts. Tänk att vi ska trekka med en kvinna från en minoritetsstam!

Så fort vi ger oss ut på gatan sluter flera andra kvinnor från olika stammar upp runt oss. Alla vill följa med. Till slut bryter till och med ett mindre handgemäng ut och två av kvinnorna puttar undan en tredje. Till slut kommer vi iväg. Vi får sällskap av två kvinnor från stammen Black H’mong.

Det blir en fantastisk dag, men lång. Vi vandrar längs risfält och genom små byar med fantastiska vyer. Meiy berättar och våra två följeslagare gör fina blommor av gräs åt oss och hjälper oss över bäckar och avsatser. Man lär sig mycket genom att få samtala en hel dag medan man saktar vandrar i otrolig miljö, där det känns som att tiden stannat.

Vår lilla guide, som är så kort, går med otroligt lätthet över stock o sten, hon verkar inte varm eller andfådd trots att det är 28 grader och hög luftfuktighet. De verkar oberörda alla tre, en t o m skapar ett lingarn-nystan medan vi går.

Jag får veta att Meiy är 35 år, att hennes barn går till skolan som ligger 1,5 timmes gångväg bort, 3 timmars promenad varje dag. De är 8 och 12 år. Själv har hon gått i skolan tills hon var 14. Hon blev bortgift vid 18 års ålder i ett arrangerat äktenskap. Hennes man dricker gärna och är inte alltid hemma på kvällarna. Nu när hon vandrar med oss måste barnen själva laga mat, för pappan är tydligen inte där. Hon syr fantastiska saker och har gjort allt hon har på sig själv. På vintern är det så kallt så de har på sig allt de äger för att hålla värmen, och husen ser så bristfälliga ut så jag kan inte förstå hur de klarar sig. Hon säger att de måste elda dygnet runt på vintern. Jag undrar vid flera tillfällen vad hon tänker om oss.

Som så ofta när vi reser slås jag av hur mycket kvinnor över hela världen kämpar, ofta tjänar de pengarna med extra arbete men de tar också ansvar för familjen och barnen. Meiy går flera timmar till marknaden när hon ska sälja en höna för att få pengar, eller som när hon ska guida. Hon har själv lärt sig engelska just för att kunna guida i takt med att allt fler turister kommer till Sapa. De odlar allt de äter på en liten jordplätt och äger några risfält. Här tar man djungel och omvandlar till risterasser, vilket tar ca ett år för en terass. Man får ta mark som ingen odlar på och kalla sin. Befolkningen här odlar endast ris för eget familje bruk, inte mer. De äter ris tre gånger om dagen. Kyckling, grönsaker och fisk förekommer medan gris är för festliga tillfällen. Hennes familj hade en oxe men den frös ihjäl för två vintrar sedan. Ofta tar man in oxen i sitt boningshus över vintern för att den inte ska dö. Efter att ha sett hur husen ser ut, förstår jag inte hur det ens är möjligt. Men en oxe är värd otroligt mycket pengar och fungerar som en buffert.

Överallt på vägen försöker kvinnor sälja sina hantverk, jag vill gärna köpa men har blivit varnad. Köper man av en så måste man köpa av alla i klungan annars blir det bråk. Och så vet jag ju att jag “måste” köpa av de två kvinnorna som följer med oss. Jag gör det gärna, det är deras inkomst och det kostar så lite i förhållande till vilket arbete som ligger bakom. Men vi har inte så mycket kontanter med oss. Meiy berättar att för 5-6 år sedan fanns här få turister och inga kvinnor som följde med för att sälja sina saker.