Cuandixia, en tidsresa.

Vi sitter tillsammans i minibussen som tar oss fram på slingriga vägar, allt högre upp i bergen. Utsikten är vidunderlig! Men ibland vill man faktiskt inte titta nedåt, det är högt och vägen är smal. Det slår mig varje gång hur vacker naturen är runt omkring Peking, med sina höga berg och mängder av odlingsterasser. Men det slår mig också hur otillgänglig den är, hur enormt svårt det måste ha varit att förflytta sig här innan riktiga vägar fanns. Man blir också förundrad över hur de lyckas bygga och odla i denna bergsterräng.

Nåväl efter nästan 3 timmars färd på motorväg och sedan slingrande serpentinvägar är vi så framme…Cuandixia, en väldigt gammal by som nu existerar under statligt beskydd.

Cuandixia grundades redan under Ming Dynastin (1368–1644) av ett folk som kom från ShanXi provinsen, och blev ett fäste som låg väl placerat på vägen till Peking. Här handlades med kol, päls och spannmål. Alla som bott och fortfarande bor kvar i byn delar samma efternamn “Han”, vilket innebär att de delar samma anfäder. Ming dynastin är den sista dynastin i Kina som leddes av Han kineser.

Här i Cuandixia har husen stått pall för hårda bitande vindar och heta torra somrar i flera hundra år! Runt om i den lilla staden ser man sniderier och stenskulpturer som stammar från Ming och Qing dynastin. Tanken svindlar faktiskt. Ett exempel på hur viktigt det var, och är, med utsmyckning och symbolik är att stenplattorna som ligger på gatorna är av röd eller grön sten om de leder till de rikaste familjernas hus, sniderier runt ingångarna har stort symboliskt värde och visade också på vilken status man hade.

Vi har med oss en svensk/ kinesisk tjej som har blivit vän med ett äldre par i byn och hon tar med oss till deras hem. Deras släkt har bott i samma by, i samma hus i 17 generationer! Tänk, så otroligt häftigt! Jag blir så otroligt imponerad av detta par som tills för bara två år sedan hade tidningspapper till fönster, nu har de glas. Kan inte låta bli att tänka på min egen mamma och pappa. Vintrarna här upp är skoningslösa! Alltså det är så kallt, och här bor de i ett enkelt stenhus. Elektricitet har de haft ett tag men inte så länge. I sovrummet, som består av en familjesäng av sten och trä, väldigt traditionell, eldar man under sängen för att få värme (se bild så ser ni ett mörkt hål). Courtyarden (traditionell hustyp) består av ett pyttelitet kök, ett rum med deras säng, ytterligare ett rum med en säng som de hyr ut om man vill övernatta och en stor sal som förmodligen användes vid samlingar och för att äta. Nu ägs salen av staten. Toalett finns inte, utan staten har byggt nya enkla toaletter i byn som de boende använder, dusch finns inte. Man ska också veta att såhär, fast betydligt mindre bor många i Kina, särkilt ute på landsbygden. I ingången till parets hus finns flera hundra år gamla målningar som man satt lite skyddande plast över.

I sitt minimala kök lagade de mat till oss 11 personer, olika maträtter och de klassiska pannkakorna som maten rullas in i, så gott. Frun ville inte vara med på bild och smet hela tiden. De var så söta och så glada att vi var där, då fick de en liten inkomst. Deras hus var ett av de “stora och fina” husen i byn och ovanför deras sk courtyard ligger ett större hus där de äldre släktingarna bodde, det var ju väldigt stora familjer och säkert en och annan tjänare i de rikaste familjerna. Nu har staten köpt det och gjort det till ett litet museum, så hemmet står kvar precis som det såg ut. Utsikten från huset är underbar. Alltså för en människa som jag som älskar historia är detta så fantastiskt, jag tänker under vilka enkla förhållanden och under ständig oro för plundrare, kejsarens soldater och tatarer de måste ha levt. Men också hur duktiga de var, de tecknade, skrev, snidade och odlade samt idkade handel. Ibland är det så trist med språkbarriärer, tänk om man kunde frågat detta par om hur livet var när de var unga?

Ovanför den lilla byn finns ett tempel, med perfekt utsikt över omgivningarna. Det är så vackert och man blir ödmjuk av anblicken av alla berg som omger platsen.

Innan vi begav av oss av mot Peking och den moderna världen igen, så köpte vi mandlar, honung och frukt från de lokala bönderna. Vi väckte uppmärksamhet vill jag lova, ett gäng bleka svenskor…men som alltid många glada skratt, trots språkförbistringen. Vi rullar ut ur byn med många glada tillrop och ser efter några timmar Pekings skyskrapor och motorvägar, vilka kontraster!

Ett av världens underverk

I tisdags var det dags för årets första hike på “muren”, The Great Wall of China….och jag måste säga att det är en av mina absoluta favoritsaker att göra. Tänk vilken lyx att bo så nära detta, ett av världens underverk! Det är faktiskt lika fantastiskt varje gång, i alla väder och i alla årstider. Dessutom är ju en av de stora fördelarna med att bo så “nära” den att vi kan åka till ställen dit turisterna inte alltid hittar. Annars är det ju svårt att hitta platser här där du får vara ensam med dina tankar.

Det är en otrolig känsla att stå på muren och inte se en enda människa omkring dig (mer än dina hike kompisar då förstås). Jag har tidigare också varit på en av de mer turisttäta platserna på muren, och att trängas med hundratals andra, t-shirt försäljare och korvförsäljare är inte alls samma upplevelse. Jag älskar känslan av Wild Wall och att få tillåta sig att fladdra iväg tankemässigt genom historien.

Jag har nu varit på muren 7 gånger och tappar andan varje gång! Och tanken på hur byggnationen gått till svindlar. Jag förstår det inte. Naturen runtomkring är enormt oländig och jag tänker på hur kallt det är på vintern och hur kastvindarna rasar. Just denna dag är det just sådana kraftiga vindar högst upp och sanden yr omkring oss. I solen och lä är det ca 16-17 grader, men vinden är isande när den friskar i. Så att vara här i -20 måste vara fruktansvärt!

Dagens hike-sträcka heter Gulan Blomman och går delvis på en del av muren som är restaurerad och dels på sk Wild Wall, dvs orestaurerad. Som tur var finns det fortfarande kvar sträckor som inte är renoverade, det ger en extra speciell känsla, och min fantasi flödar. Vilka byggde? Hur bodde de? Hur fick de upp de enorma stenblocken? Vad åt de? Vilka har trampat här före mig?

Denna bild är från en annan hike, Jingshanling, men ville visa hur muren fortsätter i, till synes, all oändlighet…

Jag är ju med i SWEA (Swedish Women Educational Association) och vi gör mängder av roliga, lärorika och välgörande aktiviteter där hike är en återkommande och populär aktivitet. Många av medlemmarna har varit på flera av platserna flera gånger och vet vart vi ska ta vägen, en klar fördel.

Just till Gula blomman, som för övrigt fått sitt namn för att vägen som leder till den är kantad av gula blommor hela sommaren, tar det ca 1 timme att köra. Efter att betalat en liten kinesisk dam 5 RMB (hennes hus råkar ligga på vägen upp till muren, så hon ser såklart en affärsmöjlighet) börjar vi vår färd uppåt, uppåt och uppåt. Lutningen är brant och det tar på krafterna. Väl “uppe” är utsikten fantastisk! Vi ömsom klättrar, går och hasar oss upp och ned i ca 2 timmar innan det är dags för fika.

Hela hiken tar ca 3,5 timme och det känns rejält i benen när vi kommer fram till parkeringen där Mr Cheng och Mr Wang (chaufförerna) väntar. Man känner sig frisk och energisk. Denna dag var luften dessutom fantastisk. Så var det dags att åka hem och hämta barnen från skolan och att laga mat. Men var så säker, jag kommer snart tillbaka…

Såhär ser det ut när det är grönt! Bild från slutet av september.

Korta fakta om muren: Det finns inga historiska uppgifter som anger murens exakta längd. Idag finns det två officiella siffror: den aktuella längden på 8.851,8 km och den totala uppskattade längden till och med 21.196,18 km. I jämförelse är Jordens omkrets 40 000 km vid ekvatorn. Detta gör Den Kinesiska Muren till Jordens längsta byggnad.

De första delarna i muren byggdes oberoende av varandra under sommarmånaderna mellan åttonde och femte århundradet f.Kr. Men de samlades först för det vi idag kallar för Den Kinesiska Muren under Qin-dynastin 220–206 f.Kr. Syftet med muren har alltid varit att skydda den norra delen av Kina från människor utifrån, främst mongolerna och manchuerna. Muren är alltså inte en enda lång sammanhållen mur utan går omlott och på olika avstånd från varandra.

Den Kinesiska Muren består huvudsakligen av sten, tegel, jord, lera, trä och andra material. Murbruket i väggen är faktiskt gjort av rismjöl. Arbetskraften som byggde väggen bestod huvudsakligen av soldater – dvs. jordbrukare rekryterade av makten samt dömda brottslingar och krigsfångar.

En höstbild

Den Kinesiska Muren kallas också Den Stora Muren. På kinesiska kallas den “changcheng”, som betyder ”lång mur” eller “wanli changcheng” som betyder ”Den 10,000 Li Långa Muren” (Li är en måttenhet som motsvarar 500m).

De första mer omfattande murdelarna i Kina byggdes av Qin Shi Huang under Qin-dynastin och Qin anses vara ”samlare” av de första delarna av muren. Han var också den första härskaren att samla Kina och är mest känd för sin legendariska Terracotta-armé. Namnet ”Kina” härrör också från ”Qin” (uttalad ”chin”).

Under kulturrevolutionen (1966 – 1976) togs många av tegelstenarna från Den Kinesiska Muren för att bygga hus, gårdar och liknande. Idag är stora delar av muren i förfall. Den Kinesiska Muren korsar följande provinser i Kina: Liaoning, Hebei, Tianjin, Peking, Shanxi, Shaanxi, Ningxia och Gansu