påsk, problem och pandemi

Usch, nu gick det alldeles för länge mellan gångerna igen. Men jag antar att alla över hela världen, i stort sett, har fullt upp med att hålla sig uppdaterade på corona situationen. Dessutom är vårt nät supersvajigt just nu. Tydligen pågår det förberedelser för ett stort möte här i Beijing och då är det alltid problem med nätet. Det är också en av anledningarna varför det fortfarande är rätt så hårda restriktioner här.

Ja, här har det ju iallafall också varit påsk, även om det inte uppmärksammas alls i Kina. Men vår lilla kvinnliga svensk-koloni fick i alla fall till en påsklunch, och vi var t.o.m på inflyttningsfest med påsktema.

För bara en månad sedan var det endast jag och Jenny här, men nu har både Aleks, Daniela, Rebecca, Linn och Mimmie kommit hit efter sin tid i exil. Mimmie förtjänar en extra ros då hon satt 14 dagar i karantän på ett hotell i Zhengzhou, dit hennes flyg blev omdirigerat, med sina 3 barn, varav ett har Adhd. Jag är otroligt imponerad av både henne och hennes barn. Vi satt i vårt hus, med massor av plats och kunde laga mat, men de fick mat från hotellet till dörren. De fick inte öppna fönster och inte ha aircon på, vilket resulterade i 28 graders värme i rummet. Precis som vår stackars David haft det i Daqing.

Ja, Daqing och David, det är ett av problemen just nu, han kan fortfarande inte komma hit. Strikta regler kring resande och karantän gäller fortfarande. Vi är nu inne på vecka 11 utan att barnen (eller jag) har fått träffa David. Många har samma situation som vi, och jag ska verkligen inte klaga, det går ingen nöd på oss. Men, att ha heltidsansvar för barnen 24/7 med e-learning hemma är tufft. Inte bara vad gäller skolan, det är ju också en oro, “när får vi träffa pappa?”, en fråga jag får ett antal gånger per dag. Det har inte funnits några kompisar att träffa, vi är hemma mycket. Oro för min familj i Sverige och alla vänner. På något sätt var det lättare när det “bara” var oro här i Kina, då visste jag vad som gällde. Neo är ju också mitt i tonåren, med allt vad det innebär, även om jag även här kommer relativt lindrigt undan. Jag märker dock att han mår sämre vissa dagar, det känns som att vi bara väntar på att dagarna ska passera. Ibland har jag, vi, mer energi och jag försöker aktivera oss, men ibland har orken bara tagit slut. Det är tufft i skolan, mycket uppgifter på hög nivå, så jag räcker inte till för Neo riktigt. Herregud, när han kommer med sin science och “a Lewis structure and the Bohr model” då står jag mig slätt. Då är det lättare med grade 5 och Milo, vi kämpar på med skolan varje dag, och jag tycker att han gör framsteg, men det tar sin lilla tid. Precis som under min egen skoltid gillar jag Art och Writing bäst.

Mest trött är jag på att handla och laga mat….lunch och middag, lunch och middag….det har blivit en del “korv med bröd” luncher. Skolan är inne på sin tredje månad av e-learning, och det krävs en hel del av barnen för att hänga med. De sitter ensamma hela dagarna, oftast från klockan nio till tre, fyra på eftermiddagen. Jag försöker fixa utelunch, så att de får njuta lite av det fina vädret. Vi har haft sommarväder några dagar med upptill 28 grader, men just nu lite kyligare, men underbart blå himmel och sol! Till helgen väntas dock 39 grader…..hjälp, hoppas att de får öppna poolen snart!

Beijing öppnar så sakta upp, även om det fortfarande är strikta temperaturkontroller vid ingångar till affärer, gallerior och husområden. Man får endast sitta 2-4 personer vid ett bord på restauranger, beroende på storlek på bord. För att få gå in på olika ställen måste man bära ansiktsmask, men vid promenader etc måste man inte längre bära det, fast de flesta gör det fortfarande. Överallt sitter stora röda banderoller med uppmaning att hålla avstånd, bära mask och tvätta händerna. Det kommer en del nya fall även om det har avtagit dramatiskt.

Men som sagt inga flygplan får landa i Beijing, utan dirigeras om till städer runtom, här sätts alla i statlig karantän i 14 dagar. Inga utländska medborgare får komma till Beijing. Så i princip kan ingen med smitta komma in i Beijing just nu. Det negativa är att det är många icke kineser som har blivit utsatta för rasistiska påhopp, vi utlänningar upplevs nu som smittobärare eftersom alla de nya fallen var sk importerade fall som kom med flygplanen. Men nu har ju inga nya utländska medborgare kommit på några veckor men ändå upplevs vi som “smittbärare” av vissa. Enstaka restauranger och affärer sätter upp skyltar att utlänningar undanbedes. Polisen agerar dock väldigt snabbt på detta och staten har gått ut med information att detta inte får förekomma. Kanske nyttigt att få känna på hur det är att vara i minoritet och inte uppskattas av den inhemska befolkningen, en tankeställare!

Vi blir i alla fall glada för varje affär, verksamhet och restaurang som öppnar upp. Inte bara för att vår värld vidgas men också för att det är underbart när ex. “sopkvastmannen” syns på gatan igen, det betyder att han har klarat sig, inte bara fysiskt utan också ekonomiskt.

Nu oroar jag mig som sagt, mest för familjen därhemma, särkilt våra äldre. Davids pappa har hamnat på sjukhus med konstaterad lunginflammation, men inte corona??? Känner mig skeptisk. De måste vara försiktiga, är så orolig att mamma och pappa ska bli sjuka. Kollar av med dem varannan, var tredje dag ungefär. Som vi ju alla är medvetna om så är det en surrealistisk situation i världen just nu. När man tänker på det är det ett skräckscenario utan dess like. Hela världen har stannat upp. Mitt enda hopp är att detta är bra för vår planet, ibland tänker jag att den har fått nog och skickar en varning till oss…

Så vår vardag tuffar på, nu ska Neo få gå till skolan fr o m 11maj, även om det blir under mycket annorlunda former. Det är endast grade 12 och 8 som får komma till skolan. Säkerhetsåtgärderna är rigorösa! Det blir feberkontroll vid ingången till skolområdet, värmekameror inne i receptionen, mask hela dagen, sitta en och en med 1,5 meters mellanrum. Lunch medtages, ingen aircondition får vara på, händer ska tvättas minst 1 gång per timme, toalettbesök är tydligt reglerade och klassrummet desinficeras 4 gånger om dagen. Sjuksyster på skolan har hazmat dräkter och skyddsglasögon redo! Ja vi får se hur detta går, nu måste jag rapportera in hans temp två gånger om dagen i 14 dagar innan han får komma dit.

Vi har också haft det årliga besöket av polisen som kontroller våra pass, visum och huskontrakt. De skriver rapport och det brukar ta ca en timme. De var inte så glada över att jag inte anmält att vårt visum har löpt ut, vilket gjorde att jag fick kasta mig iväg till polisstationen med våra pass. Alla utländska medborgare vars visum löpt ut fick två månader dispans av polisen, men tydligen skulle detta anmälas, vilket man kanske borde förstått. Så nu har vi 24 dagar på oss att få vårt visum. Vi har också firat min och Neos födelsedag, haft kalas, vinkvällar och styrelsemöten via zoom.

Jag har också hunnit med en hel del “fysiska” middagar, födelsedagsfirande, grillkvällar och luncher. Vi som är här försöker verkligen göra det mesta möjliga av situationen och hitta på saker. Många lever ju som jag, dvs med en äkta hälft på annan ort sedan månader tillbaka. Jag anordnade också en cykeltur runt i Beijing för några veckor sedan och det var fantastiskt. Vi fick uppleva ett relativt tomt och ganska öde Beijing, något som förmodligen inte kommer att hända igen, i alla fall inte inom en snar framtid. Det var faktiskt lite magiskt. Konstig känsla att se en tom ingång till Förbjudna Staden och att kunna cykla mitt i gatan. Ja en sak är i alla fall säker, vi kommer aldrig att glömma detta! Var nu rädda om er alla fina vänner och bekanta och så hoppas jag att vi får möjlighet att ses snart.